Prärieugglan beskådar...
Njuter av mörkret...
det här är årets härligaste tid tycker jag, att vi dessutom haft en senhöst som slår alla rekord med underbara himlafärger. Morgonrodnad och kvällsglöden har brunnit flitigt nästan varenda dag i mer än en månad och än verkar vi få njuta av dessa härliga natur fenomen...
Morgonrodnad ... Foto; Laila Nilsson, hösten 2011
Aftonglöd... Foto; Laila Nilsson, hösten 2011
sedan gnistrar även vinterns höjdpungt till ibland och rister himlen i sina vackra gröna tonet som dansar fram i oändlig fart till sitt sprakande ljud och har man tur så får man se pastellfärger som löper i stavar bredvid varandra, böljer över himlen kort och intensivt.
Norrsken över vårt hem.. Foto; Laila Nilsson, vintern 2000
Snart dalar dom vita flingorna ned från himlen och täcker vår vackra natur, gömmer det som glömts och spåren blir tydliga efter skogens alla djur..
Vårt hem i vinterskrud.. Foto; PerErik Nilsson, vintern 2000. Svart-vit.
Prärieugglan minns sitt hundliv...
Livet med hundar har visat sig ändra karaktär efter åren som går...
Började min hundbana i hemmets trygga vrå, far hade jakthundar som var fullfjädrade appelhundar med otrolig lydnad som mor skötte i hemmet.. det är något som verkar vara väldigt vanligt.. mannen vill ha sina jakthundar och kvinnan är den som tar allt ansvar inom husets fyra väggar och därför ligger utfodring, rastning och allt annat där hemma på hennes axlar - så även i vårt hus 2011.
Den vorsteher tik som kom in i vårt hem när jag bara var två år, blev min bäste vän.. Ripmarkens Cilla hette hon, vi växte upp tillsammans och formade varandra till ett starkt och troget par.
Som jakthund var hon en mycket ivrig kamrat till far med många långa härliga stunder i skog och mark, över fjäll och vid strand.. i väntan på fåglarna. Hon var en duktig draghund och min debut som ensamkörare av hund med sele, skacklar och spark runt "lappkullen" i Siknäs slutade med att Cilla sprang själv efter det att jag föll av i första kurvan... sedan blev det många turer genom åren och jag stod kvar.
Cilla var min vän och mitt stöd.. hon delade mina glädjeämnen, mina funderingar - frågor, mina hemligheter och mina tårar.. hon var mitt allt !
Vi delade glass på affärsbron till tanternas fasa, vi vandrade i skog och mark, sprang på stigarna som trampats av djuren i skogarna, vi badade och simmade i havet, vi myste i soffan - på bädden - på golvet - ja ! överallt...
Kommer ihåg många underbara stunder vi haft och några hemska, minns den gången jag skulle ge våra hundar palt och tog med grytan ut i hundgården för att dela på plats.. far hade då även en finsk stövare och i ivern så slukade Cilla en palt ur grytan innan jag hade hunnit dela dom. Den fastnade i halsen och Cilla kämpade så, hon kväljde, köjdes - jag skrek på mor "ring veterinären" men fick det raka svaret "dom hinner aldrig !" .. jag slog i hundens sidor, palten gick inte att plocka upp ur halsen och jag kunde ju inte trycka ned den heller - vi var nog i panik både Cilla och jag, det bubblade skum upp i munnen och hennes ögon stirrade tomma i skräckens helvete.. då tog jag nog i med mera våld i min förtvivlan över att se min älskade hund på randen till döden och palten kom ut.. cilla säckade ihop, flämtade efer luft och jag grät av lycka och skakade av vetskapen "jag hade nästan tagit död på min hund" aldrig med i hela mitt liv kommer jag ta ut för stor mat till någon hund, den delas inne på bänken, punkt slut !
Cilla var oxå en riktigt busig rackare, när jag började skolan kom hon på att smita ur hundgården på dagarna.. hon hoppade över det två meter höga nätet och var på vift, för att sedan springa hem då hon hörde någon ropa på henne - för att hoppa tillbaka och låssas som ingenting... det var många gånger vi sökte med ljus och lyckta, för att komma hem och finna henne där hon skulle vara.
Till slut ledsnade mina föräldrar på hennes rymningar och en vajer spänndes upp runt om hundhagen på ca. 100 kvadrat, ovanför stängslet på två meter och det stoppade henne.
När hon var 12 år hände olyckan.. jag kom hem från skolan (då 14 år) som hade börjat efter ett långt sommarlov, cilla hade nog saknat mig - hon ulade och skällde mig till mötes då jag klev av bussen och då jag går ned för gården mot hundhagen så tar hon satts, springer och hoppar... hon halkar på kanten med ena baktassen som halkar iväg och hon fastnas med ena benet hängandes i nätet, upp och ned på utsidan - skriket kan jag höra ännu, smärtan och rädslan i hennes vrål - jag springer allt jag kan och hon ramlar ned när jag kommer fram - hon hoppar på tre ben med nedböjt huvud och kryper in i min famn och småpratar på hundars vis.
Hennes ben är avskalat från tass till knä och jag lider så vansinning med min vän, det var sista gången hon hoppade över... benet läkte sakta och hon fick en omvårdnad som den käraste vän, jag fanns vid hennes sida varende lediga sekund.
Det svåraste minnet var hennes sista stund, hon var 14 och jag 16 år då hon fick somna in för gott, jag var med henne hela tiden, höll i henne och hon somnade in i min famn.
Jag var otröstlig och det kändes som om jag miste mitt halva jag, sorgen svälte min kropp och jag lämnade 10 kilo tårar på en redan så benig varelse...
Ruffa ! blev min nästa hund, en strävhårig vorteher så klart och släkt till cilla hon var... jag köpte henne som två åring, som en omplaceringshund från en allergifamilj, som redan hade varit i fyra hem och gett allergi hos alla. Hon valde mig då jag kom dit för att se henne, hon formligen kröp in i famnen och stannade kvar, när jag skulle åka hem följde hon efter mig och då var valet lätt... Vår tid tillsammans blev både jobbig och härlig, ruffa var mycket rädd och nervös och jag fick kämpa länge för att vinna hela henns förtroende. Efter några månader litade hon helt hundra på mig, det var en ljuvlig hund. Men ganska fort dök problemen upp och efter endast två år tivingades jag avliv henne efter ett svårt beslut då även allergin dök upp i vårat liv. Mor fick astma och jag fick kontaktallergi, jag testades med hårprover från 20 hundar från Siknäs by och så Ruffa, jag tålde alla utom henne...
Vad det var i Ruffa som skapade allergi vet jag ej, men en hund som inom loppet som av 4a år byter hem 5 gånger och som litade helt på mig, kunde jag inte svika för ett nytt hem. Så i samråd med veterinär togs beslutet om att låte henne somna in...
Hundfattigt var mitt liv en stund..
Som 18-åring drog jag ned på Boda viltforskningsstation för praktikjobb som viltforskare och viltvårdare, där fick jag snabbt några hundar att ta hand om och trivdes väldigt bra. Vi satt sändare på orrar och tjädrar för att följa deras flygningar i det vilda, se deras rörelsemönster, deras matvanor, deras boplatsval, deras reproduktion, predation av deras ägg o.s.v. Uppfödning av utter, berguv och gäss i olika projekt - uppfödning av änder, tjäder, kycklingar m.m. och guidade visningar av anläggningen var min vardag.
Det var nog där min grund till framtiden lades utan vin vetskap...
Innan jag lämnade Boda hade min hundlängtan tagit propotioner till att boka en valp av rasen "Italiensk Spinone" och innan jag lämnade medelpad hade jag en 6 månaders spinonhane med mig i bilen hemmåt...
Han fick namnet "Spino" en förkortning av Bonbons spino don giovanni, det var en stor hund - som tvååring vägde han 48 kilo muskler och var 68 cm hög...
Fortsättning följer en annan dag, mitt liv med hund är långt och nu ska Nicole väckas för att hinna på förskolan och ha gymnastik med "vargarna"...
Vi hörs !
Började min hundbana i hemmets trygga vrå, far hade jakthundar som var fullfjädrade appelhundar med otrolig lydnad som mor skötte i hemmet.. det är något som verkar vara väldigt vanligt.. mannen vill ha sina jakthundar och kvinnan är den som tar allt ansvar inom husets fyra väggar och därför ligger utfodring, rastning och allt annat där hemma på hennes axlar - så även i vårt hus 2011.
Den vorsteher tik som kom in i vårt hem när jag bara var två år, blev min bäste vän.. Ripmarkens Cilla hette hon, vi växte upp tillsammans och formade varandra till ett starkt och troget par.
Som jakthund var hon en mycket ivrig kamrat till far med många långa härliga stunder i skog och mark, över fjäll och vid strand.. i väntan på fåglarna. Hon var en duktig draghund och min debut som ensamkörare av hund med sele, skacklar och spark runt "lappkullen" i Siknäs slutade med att Cilla sprang själv efter det att jag föll av i första kurvan... sedan blev det många turer genom åren och jag stod kvar.
Cilla var min vän och mitt stöd.. hon delade mina glädjeämnen, mina funderingar - frågor, mina hemligheter och mina tårar.. hon var mitt allt !
Vi delade glass på affärsbron till tanternas fasa, vi vandrade i skog och mark, sprang på stigarna som trampats av djuren i skogarna, vi badade och simmade i havet, vi myste i soffan - på bädden - på golvet - ja ! överallt...
Kommer ihåg många underbara stunder vi haft och några hemska, minns den gången jag skulle ge våra hundar palt och tog med grytan ut i hundgården för att dela på plats.. far hade då även en finsk stövare och i ivern så slukade Cilla en palt ur grytan innan jag hade hunnit dela dom. Den fastnade i halsen och Cilla kämpade så, hon kväljde, köjdes - jag skrek på mor "ring veterinären" men fick det raka svaret "dom hinner aldrig !" .. jag slog i hundens sidor, palten gick inte att plocka upp ur halsen och jag kunde ju inte trycka ned den heller - vi var nog i panik både Cilla och jag, det bubblade skum upp i munnen och hennes ögon stirrade tomma i skräckens helvete.. då tog jag nog i med mera våld i min förtvivlan över att se min älskade hund på randen till döden och palten kom ut.. cilla säckade ihop, flämtade efer luft och jag grät av lycka och skakade av vetskapen "jag hade nästan tagit död på min hund" aldrig med i hela mitt liv kommer jag ta ut för stor mat till någon hund, den delas inne på bänken, punkt slut !
Cilla var oxå en riktigt busig rackare, när jag började skolan kom hon på att smita ur hundgården på dagarna.. hon hoppade över det två meter höga nätet och var på vift, för att sedan springa hem då hon hörde någon ropa på henne - för att hoppa tillbaka och låssas som ingenting... det var många gånger vi sökte med ljus och lyckta, för att komma hem och finna henne där hon skulle vara.
Till slut ledsnade mina föräldrar på hennes rymningar och en vajer spänndes upp runt om hundhagen på ca. 100 kvadrat, ovanför stängslet på två meter och det stoppade henne.
När hon var 12 år hände olyckan.. jag kom hem från skolan (då 14 år) som hade börjat efter ett långt sommarlov, cilla hade nog saknat mig - hon ulade och skällde mig till mötes då jag klev av bussen och då jag går ned för gården mot hundhagen så tar hon satts, springer och hoppar... hon halkar på kanten med ena baktassen som halkar iväg och hon fastnas med ena benet hängandes i nätet, upp och ned på utsidan - skriket kan jag höra ännu, smärtan och rädslan i hennes vrål - jag springer allt jag kan och hon ramlar ned när jag kommer fram - hon hoppar på tre ben med nedböjt huvud och kryper in i min famn och småpratar på hundars vis.
Hennes ben är avskalat från tass till knä och jag lider så vansinning med min vän, det var sista gången hon hoppade över... benet läkte sakta och hon fick en omvårdnad som den käraste vän, jag fanns vid hennes sida varende lediga sekund.
Det svåraste minnet var hennes sista stund, hon var 14 och jag 16 år då hon fick somna in för gott, jag var med henne hela tiden, höll i henne och hon somnade in i min famn.
Jag var otröstlig och det kändes som om jag miste mitt halva jag, sorgen svälte min kropp och jag lämnade 10 kilo tårar på en redan så benig varelse...
Ruffa ! blev min nästa hund, en strävhårig vorteher så klart och släkt till cilla hon var... jag köpte henne som två åring, som en omplaceringshund från en allergifamilj, som redan hade varit i fyra hem och gett allergi hos alla. Hon valde mig då jag kom dit för att se henne, hon formligen kröp in i famnen och stannade kvar, när jag skulle åka hem följde hon efter mig och då var valet lätt... Vår tid tillsammans blev både jobbig och härlig, ruffa var mycket rädd och nervös och jag fick kämpa länge för att vinna hela henns förtroende. Efter några månader litade hon helt hundra på mig, det var en ljuvlig hund. Men ganska fort dök problemen upp och efter endast två år tivingades jag avliv henne efter ett svårt beslut då även allergin dök upp i vårat liv. Mor fick astma och jag fick kontaktallergi, jag testades med hårprover från 20 hundar från Siknäs by och så Ruffa, jag tålde alla utom henne...
Vad det var i Ruffa som skapade allergi vet jag ej, men en hund som inom loppet som av 4a år byter hem 5 gånger och som litade helt på mig, kunde jag inte svika för ett nytt hem. Så i samråd med veterinär togs beslutet om att låte henne somna in...
Hundfattigt var mitt liv en stund..
Som 18-åring drog jag ned på Boda viltforskningsstation för praktikjobb som viltforskare och viltvårdare, där fick jag snabbt några hundar att ta hand om och trivdes väldigt bra. Vi satt sändare på orrar och tjädrar för att följa deras flygningar i det vilda, se deras rörelsemönster, deras matvanor, deras boplatsval, deras reproduktion, predation av deras ägg o.s.v. Uppfödning av utter, berguv och gäss i olika projekt - uppfödning av änder, tjäder, kycklingar m.m. och guidade visningar av anläggningen var min vardag.
Det var nog där min grund till framtiden lades utan vin vetskap...
Innan jag lämnade Boda hade min hundlängtan tagit propotioner till att boka en valp av rasen "Italiensk Spinone" och innan jag lämnade medelpad hade jag en 6 månaders spinonhane med mig i bilen hemmåt...
Han fick namnet "Spino" en förkortning av Bonbons spino don giovanni, det var en stor hund - som tvååring vägde han 48 kilo muskler och var 68 cm hög...
Fortsättning följer en annan dag, mitt liv med hund är långt och nu ska Nicole väckas för att hinna på förskolan och ha gymnastik med "vargarna"...
Vi hörs !
