prärieugglan

Jag har börjat....
med en promenad spm inte var så lång, en liten tur med hundarna och jag känner att nu ! är jag på gång.
Visst är det märkligt hur man kan sakna nått så enkelt som att promenera, jag vill ju ännu mera..
Jag har det i benen, spring och gång men inte, som det var en gång..

Jag har börjat att träna unghunden på vanlig lydnad och koppelträning lite mer aktivt, vi har aldrig haft en så i mina ögon olydig hund som Molle.. men jag har heller aldrig haft ett underbart barn vid min sida då jag haft en valp förut.
Det är skillnad och när dessutom mina krafter inte riktigt räcker till, så har det inte blivit som jag vill.
Att jag dessutom trampar på valpens ena framben, vilket resulterar i 10 veckor med enbart korta koppelrastningar på gården, är det enkelt att begripa hur allt gått till...
Men Molle är en smart och lättlärd liten kille även om han har både humör och vill få som han vill, så går träningen mycket bra och det är riktigt kul tycker jag.

Så nu går jag med båda hundarna små korta promenader och njuter av att ensammen vara ute och gå, det känns helt underbart att veta; där hemma busar Nicole med pappa...
Molle har igår lyftat benet 1a gången så jag sett och han har börjat se små spöken i skuggorna och fjantar omkring, hormonerna spelar honom ett spratt..

Nu längtar vi efter snön och bra sparkföre så vi kan fara ut och hundarna får dra i ett snöre...