Prärieugglan har skadat valpen sin...
Det finns inte ord som kan beskriva den smärta som finns i bröstet mitt...
igår lekte jag och Nicole med valpen Molle, vi sparkade boll och jag knäppte kort också.. då kom katten Findus och Molle rusade efter. I ren reflex skulle jag stoppa honom genom att trampa fast kopplet som vi hade släpande efter honom för säkerhets skull så han inte skulle smita. Men Molle stannade sin rusning och katastrofen var ett faktum, jag trampade INTE på kopplet utan på vår älskade valp... han skrek i högan sky, vrålade ut sin smärta och rädsla.
Jag tog tag om honom med lugna rörelser och pratade lugnande, han skrek och högg.. han bet mig i bägge händerna om och om igen men jag höll kvar min omfamning och strax lugnade han sig och slappnade av i min famn.
Jag HATADE mig själv just då, formligen ville ha det ogjort och ångesten skrek ut sin smärta i mitt bröst.. JAG HAR SKADAT VÅR VALP !!!! även om det är en olycka så är det mitt verk.
Nicole och jag hade inte klätt oss ännu, utan sprang omkring med Molle i leken iklädda trosor och linne, så nu var det samarbete som gällde.. jag kunde inte lägga ned Molle då han skrek av smärta. Jag fick på mig jeansen och lillan fixade på mig skor, jag plockade ihop kläder åt Nicole i en påse tillsammans med två risifrutti, en sked, stamtavlan och min väska.. vi satt oss i bilen med Molle i mitt knä och färden mot djursjukhuset började med hopp om att det inte var någon fraktur, det var stabilt benet och det svullnade inte upp..
Under resans gång ringde jag ned och förvarnade om vår ankomst och vad som hänt, vi kom dit just som lunchen började och fick vänta en halvtimme innan ena veterinären var ledig att kolla på Molle. Hans smärtor var så svåra att dom gav lugnande direkt, röngen och så väntan... tre veterinären kollade bilderna från bägge frambenen för att jämföra och dom pulperade igenom benen också. Det visade sig vara som jag hoppades; ingen fraktur men mjukdelsskador.. han har fått smärtlindring och ordinerades stillaliggandes, endast koppelrastning.
När vi kom hem kunde han inte stå på benet, då var klockan vid 15-tiden.. han låg stilla i timmar lätt drogad av smärtlindringen. Varefter kvällen gick och han piggnade till så började han sätta ned tassen mer och mer då jag var ut med honom och vid 22-tiden haltade han fram.
Kl. 02.15 vaknade Molle och påkallade min hjälp, behovet att kissa var enormt då han endast kissat en liten skvätt sedan tidig morgon innan olyckan, han kissade och kissade massor... sedan hade jag en liten pigg busvalp att ta hand om i fyra timmar innan han lugnde sig och sov, att stimulera en busvalp utan att han får belasta ena frambenet är inte så lätt, men var ett måste !
Nu har vi en valp som haltar lätt på sitt vänstra framben, frustrerad över att inte få busa och springa..
vi har en matte som brottas med ett svart monster inombords, det går inte att förstå den känslan, skulden man känner då man förorsakat någon skada.. man måste uppleva för att förstå och jag önskar INGEN det !
igår lekte jag och Nicole med valpen Molle, vi sparkade boll och jag knäppte kort också.. då kom katten Findus och Molle rusade efter. I ren reflex skulle jag stoppa honom genom att trampa fast kopplet som vi hade släpande efter honom för säkerhets skull så han inte skulle smita. Men Molle stannade sin rusning och katastrofen var ett faktum, jag trampade INTE på kopplet utan på vår älskade valp... han skrek i högan sky, vrålade ut sin smärta och rädsla.
Jag tog tag om honom med lugna rörelser och pratade lugnande, han skrek och högg.. han bet mig i bägge händerna om och om igen men jag höll kvar min omfamning och strax lugnade han sig och slappnade av i min famn.
Jag HATADE mig själv just då, formligen ville ha det ogjort och ångesten skrek ut sin smärta i mitt bröst.. JAG HAR SKADAT VÅR VALP !!!! även om det är en olycka så är det mitt verk.
Nicole och jag hade inte klätt oss ännu, utan sprang omkring med Molle i leken iklädda trosor och linne, så nu var det samarbete som gällde.. jag kunde inte lägga ned Molle då han skrek av smärta. Jag fick på mig jeansen och lillan fixade på mig skor, jag plockade ihop kläder åt Nicole i en påse tillsammans med två risifrutti, en sked, stamtavlan och min väska.. vi satt oss i bilen med Molle i mitt knä och färden mot djursjukhuset började med hopp om att det inte var någon fraktur, det var stabilt benet och det svullnade inte upp..
Under resans gång ringde jag ned och förvarnade om vår ankomst och vad som hänt, vi kom dit just som lunchen började och fick vänta en halvtimme innan ena veterinären var ledig att kolla på Molle. Hans smärtor var så svåra att dom gav lugnande direkt, röngen och så väntan... tre veterinären kollade bilderna från bägge frambenen för att jämföra och dom pulperade igenom benen också. Det visade sig vara som jag hoppades; ingen fraktur men mjukdelsskador.. han har fått smärtlindring och ordinerades stillaliggandes, endast koppelrastning.
När vi kom hem kunde han inte stå på benet, då var klockan vid 15-tiden.. han låg stilla i timmar lätt drogad av smärtlindringen. Varefter kvällen gick och han piggnade till så började han sätta ned tassen mer och mer då jag var ut med honom och vid 22-tiden haltade han fram.
Kl. 02.15 vaknade Molle och påkallade min hjälp, behovet att kissa var enormt då han endast kissat en liten skvätt sedan tidig morgon innan olyckan, han kissade och kissade massor... sedan hade jag en liten pigg busvalp att ta hand om i fyra timmar innan han lugnde sig och sov, att stimulera en busvalp utan att han får belasta ena frambenet är inte så lätt, men var ett måste !
Nu har vi en valp som haltar lätt på sitt vänstra framben, frustrerad över att inte få busa och springa..
vi har en matte som brottas med ett svart monster inombords, det går inte att förstå den känslan, skulden man känner då man förorsakat någon skada.. man måste uppleva för att förstå och jag önskar INGEN det !
Prärieugglan en smet med olika resultat..
Stekoset ligger tungt i storstugan och vi är mätta i magen...
medan jag stekte småplättar så kretsade mina tankar mellan olikheter, att man kan vispa ihop en plättsmet och sedan få flera olika smakupplevelser beroende hur man steker...
Dom klassiska plättarna stekta i gjutgärns stekpanna smakar krispigt och gott, steker man i en teflonare får man genast lite sega plättar.. tar man däremot fram småplätte laggen i gjutgärn så är lyckan total, så frasigat och gott.
Dom smakar mer och godare trotts att det är ur samma smet.. sedan kan man ju också tömma byttan med smet i en långpanna och vipps har man enkelt fått en jättepannkaka som smakar nått helt annat, trots samma smet !!!
Utöver de vanligaste sätten att hantera smeten i slutskedet, så kan man ju smaksätta och tillsätta och på det sätten få de mest kullinariska smakupplevelser av en vanlig plätta.
medan jag stekte småplättar så kretsade mina tankar mellan olikheter, att man kan vispa ihop en plättsmet och sedan få flera olika smakupplevelser beroende hur man steker...
Dom klassiska plättarna stekta i gjutgärns stekpanna smakar krispigt och gott, steker man i en teflonare får man genast lite sega plättar.. tar man däremot fram småplätte laggen i gjutgärn så är lyckan total, så frasigat och gott.
Dom smakar mer och godare trotts att det är ur samma smet.. sedan kan man ju också tömma byttan med smet i en långpanna och vipps har man enkelt fått en jättepannkaka som smakar nått helt annat, trots samma smet !!!
Utöver de vanligaste sätten att hantera smeten i slutskedet, så kan man ju smaksätta och tillsätta och på det sätten få de mest kullinariska smakupplevelser av en vanlig plätta.
Prärieugglan drömmer om en vit påfågelstupp...
Härom natten var jag ute och matade berguvarna vid ett tiden.. det var ett så härligt ljus i skogen och det frestade att hämta kameran, det är så mäktigt med naturens egna krafter.
Känslan att ensammen gå nere hos djuren då dom flesta sover är underbart obeskrivbar, påfåglarna kom nyfiket ned från sin nattkvist undrade vad jag var ute i för ett ärende.. kunde det möjligtvis vanka något gott ?
Det blev några bilder på uv och påfågel med mobilkameran, det stillade mitt fotobegär så pass att jag skippade en tur med systemkameran...
När jag senare var ut på morgonrastning av valpen strålade morgonsolen över nattvåt gräsmatta och det slår mig hur vackert det är.. vi har en gräsmatta som är på topp, buskarna glittrade med sina våta blad, det surrade hummlor i gräsmattan förtvivlat sökandes efter klöverblomm som fanns i mängder dagen före.. innan Nicke kom med gräsklipparen och gjorde sitt, inte en enda klöverblomma kvar.
För några dagar sedan upptäckte jag och Nicole att den ena påfågeln hade laggt fyra ägg, det ska bli spännande och se om alla fyra hönor kommer lägga ägg och om det blir några kycklingar av dessa...
Eftersom vi förra sommaren fick avliva den ena av våra jämngammla påfågelstuppar (då 18 år) han hade skadat ena ögat så det var utom räddning, det var tufft att avliva en för oss familjemedlem efter 18 underbara år tillsammans.. han var en kyckling efter min första tupp och höna, denna kyckling var en blå påfågel.
Den sommaren var jag och maken ned till Stockholm på minisemester och givetvis hade jag då ordnat kontakt med en fågeluppfödare mellan Stockholm och Uppsala som vi åkte till då vi skulle åka hemmåt, vi köpte med oss två påfåglelkycklingar med vitt anlag.. en tupp ich en höna.
Sedan har dessa två tuppkycklingar vuxit upp tillsammans tillsammans med ett antal hönor som varierat från år till år, den blå tuppen har haft sitt spelområde närmast gården och gästat mina blombänkar, vår altan, gräsmattan och nyfiket kommit upp med några av hönorna stort set varje dag, från tidig vår till sen höst.
Den andra tuppen (med vitt anlag) har hållit till nere i fågelparken med sitt spelområde vid dammen och haft en höna med sig.. jag har inte tänkt mer på det än att dom haft olika spelområden och revir MEN det visade sig vara MYCKET MER än så.
När nu våren gjorde entré förstod jag helt plötsligt vilken betydelse och roll den blå tuppen haft, för nu visade sig att den tupp vi hade kvar (med vitt anlag) var rådvill... trots sina 19 år på gården.
Jag öppnade tidigt upp fönstret till fågelhuset så att påfåglarna kan hoppa ut, det brukar ske omgående av den blå tuppen MEN vår herre som nu ensam ska leda hönorna var inte alls beredd på sitt nya roll.
Det tog två veckor innan den gamla hönan också 19 år, kom uthoppandes genom det öppna fönstret då jag och Nicole var därutanför och pysslade. Efter henne kom sedan två hönor till innan tuppen försiktigt tittade ut, tog mod till sig och hoppade.. sist kom förra sommaren kyckling som vuxit upp till en vacker liten dam.
Efter den dagen har påfåglarna kommit ut en kort stund på dagarna, ledd av den gamla hönan och det har tagit ända till midsommarveckan innan tuppen tog över befälet, nu verkar han bekväm i sin roll som flockledare och spelherre..
Den vackra stjärten fäller han ut och skakar frenetiskt, uppvaktande sina hönor och struttar omkring därnere skrikandes och hönorna verkar nu trygga, nöjda och tillfreds med sin nye ledare.. äggen läggs och nu väntar vi nyfiket på att se om tuppen gjort sitt.
Jag håller tummar och tår för att det ska bli den lyckade kombinationen jag väntat på i 19 år, att den tuppen med vitt anlag ska para sig med höna med vitt anlag.. för då kan det bli helvita avkommor (30%) och jag har drömt om att ha en vit påfågelstupp.
Tänk er att fota ett bröllopsfoto med en vit påfågel med.....
Känslan att ensammen gå nere hos djuren då dom flesta sover är underbart obeskrivbar, påfåglarna kom nyfiket ned från sin nattkvist undrade vad jag var ute i för ett ärende.. kunde det möjligtvis vanka något gott ?
Det blev några bilder på uv och påfågel med mobilkameran, det stillade mitt fotobegär så pass att jag skippade en tur med systemkameran...
När jag senare var ut på morgonrastning av valpen strålade morgonsolen över nattvåt gräsmatta och det slår mig hur vackert det är.. vi har en gräsmatta som är på topp, buskarna glittrade med sina våta blad, det surrade hummlor i gräsmattan förtvivlat sökandes efter klöverblomm som fanns i mängder dagen före.. innan Nicke kom med gräsklipparen och gjorde sitt, inte en enda klöverblomma kvar.
För några dagar sedan upptäckte jag och Nicole att den ena påfågeln hade laggt fyra ägg, det ska bli spännande och se om alla fyra hönor kommer lägga ägg och om det blir några kycklingar av dessa...
Eftersom vi förra sommaren fick avliva den ena av våra jämngammla påfågelstuppar (då 18 år) han hade skadat ena ögat så det var utom räddning, det var tufft att avliva en för oss familjemedlem efter 18 underbara år tillsammans.. han var en kyckling efter min första tupp och höna, denna kyckling var en blå påfågel.
Den sommaren var jag och maken ned till Stockholm på minisemester och givetvis hade jag då ordnat kontakt med en fågeluppfödare mellan Stockholm och Uppsala som vi åkte till då vi skulle åka hemmåt, vi köpte med oss två påfåglelkycklingar med vitt anlag.. en tupp ich en höna.
Sedan har dessa två tuppkycklingar vuxit upp tillsammans tillsammans med ett antal hönor som varierat från år till år, den blå tuppen har haft sitt spelområde närmast gården och gästat mina blombänkar, vår altan, gräsmattan och nyfiket kommit upp med några av hönorna stort set varje dag, från tidig vår till sen höst.
Den andra tuppen (med vitt anlag) har hållit till nere i fågelparken med sitt spelområde vid dammen och haft en höna med sig.. jag har inte tänkt mer på det än att dom haft olika spelområden och revir MEN det visade sig vara MYCKET MER än så.
När nu våren gjorde entré förstod jag helt plötsligt vilken betydelse och roll den blå tuppen haft, för nu visade sig att den tupp vi hade kvar (med vitt anlag) var rådvill... trots sina 19 år på gården.
Jag öppnade tidigt upp fönstret till fågelhuset så att påfåglarna kan hoppa ut, det brukar ske omgående av den blå tuppen MEN vår herre som nu ensam ska leda hönorna var inte alls beredd på sitt nya roll.
Det tog två veckor innan den gamla hönan också 19 år, kom uthoppandes genom det öppna fönstret då jag och Nicole var därutanför och pysslade. Efter henne kom sedan två hönor till innan tuppen försiktigt tittade ut, tog mod till sig och hoppade.. sist kom förra sommaren kyckling som vuxit upp till en vacker liten dam.
Efter den dagen har påfåglarna kommit ut en kort stund på dagarna, ledd av den gamla hönan och det har tagit ända till midsommarveckan innan tuppen tog över befälet, nu verkar han bekväm i sin roll som flockledare och spelherre..
Den vackra stjärten fäller han ut och skakar frenetiskt, uppvaktande sina hönor och struttar omkring därnere skrikandes och hönorna verkar nu trygga, nöjda och tillfreds med sin nye ledare.. äggen läggs och nu väntar vi nyfiket på att se om tuppen gjort sitt.
Jag håller tummar och tår för att det ska bli den lyckade kombinationen jag väntat på i 19 år, att den tuppen med vitt anlag ska para sig med höna med vitt anlag.. för då kan det bli helvita avkommor (30%) och jag har drömt om att ha en vit påfågelstupp.
Tänk er att fota ett bröllopsfoto med en vit påfågel med.....
Prärieugglan får inte sova..
Det är märkligt hur man fungerar..
jag har under 11 års tid (efter steloperationen) sovit så lite att det varit smärtsamt att få sova, det är en konstig upplevelse som man frågar sig själv; hur är det möjligt ?
Innan jag stelopererades sov jag bättre, ungefär 5-6 timmar per dygn och då oftast samanhängande sömn
(åt smärtstillande 3-4 gånger per dygn), efter steloperationen har sömnen varit rent ofattbart obefintlig.. dessutom har jag tagit Morfin var fjärde timme dygnet runt, klockan 4,§ 8, 12, 16, 20, 24, .. dygn efter dygn, år efter år..
I genomsnitt har jag sovit 1-3 timmar per dygn och då sällan mer än 20-40 minuter åt gången, har oftast fått 2 eller 3 sovperioder per dygn och med det har jag klarat mig.
När vår dotter föddes för snart 5 år sedan, har jag inte fått sova då jag själv kunnat.. då är dessa 1-3 timmar per dygn som ibland delvis uteblivit, rent plågsamt... MEN jag har fixat det ändå !
Maken har många gånger vaknat till för att hitta mig sittandes på sängkanten sovandes med lillan i famn, för trött för att lägga mig har jag somnat där jag suttit... när man vaknar ståendes - är det dags att inse att detta är ohållbart.
Det var då jag kontaktade läkare och vi ändrade Morfindosen och intervallen så jag får samma mängd men ENDAST var åttonde timme per dygn, det var tuffa månader men det lönade sig att ta den kampen...
Så förra sensommaren började effekten komma och jag har fått börja sova smått bättre...
Jag får nog sova 2-5 timmar per dygn och många gånger kan jag få sova 3-4 timmar sammanhängande sömn, det är så härligt, men också märkligt.. då saknar jag tiden jag haft ensammen i tystnaden på natten och kan känna glädje då jag sover sämre och får min nattstund ensammen i tystnaden- så skönt !!!
Så dessa nätter som den som varit... då man är riktigt genomtrött och beslutar att nu ska vi försöka komma i säng i tid, lägger dottra som INTE vill sova ännu... hon surrar, surrar, hittar på allt för att kämpa emot sömnen i sin kropp. När hon äntligen somnar efter det att jag masserat hennes ben, så tar smärtan över min kropp och spasmerna slår till.. det är bara att kliva upp.
När klockan slår ½ 3 kryper jag till kojs så trött att kroppen skriker.. jag vaknar en timme senare av att Nicole kommer tjavandes förbi vår säng med en kudde i famnen, hungrig frågandes "mamma ! är det morgon".. inombords skriker hela mitt väsen " NEJ ! inte nu, jag vill sova "... medan min mun snällt säger " men lilla gumman, klockan är jättetidigt, pappa har inte ännu vaknat, vi tar lite i magen och så lägger vi oss igen ".
Det visade sig vara et tappert försök, då magen var nöjd och vi just krypit ned under täcket ringde klockan.. jag provade be maken kliva upp och fixa sin matväska och morgon gröten så kunde jag och lillan fortsätta sova.. svaret vart; hon kan väl krypa ned med mig en stund... MEN vår dotter ville inte vara pappas tös på morgonen, hon ville vara mammas.. varvid hon kliver upp med mig.
Innombord pyr en liten irritation, jag fixar matväskan, gröten, rastar hundar, fixar deras mat, fixar mer mat åt lillan och under tiden äter maken sin gröt med en kvittrandes dotter bredvid sig som vaknar bara mer och mer .. jag ser möjligheten att få sova formligen flyga iväg.
Det är då man inser att den sömnbrist man inte får styra över, kan vara outhärdig och att få sova bättre totalt ger också en större förlust då man inte får sova en natt..
Nicole & Findus kramas i sängen...
jag har under 11 års tid (efter steloperationen) sovit så lite att det varit smärtsamt att få sova, det är en konstig upplevelse som man frågar sig själv; hur är det möjligt ?
Innan jag stelopererades sov jag bättre, ungefär 5-6 timmar per dygn och då oftast samanhängande sömn
(åt smärtstillande 3-4 gånger per dygn), efter steloperationen har sömnen varit rent ofattbart obefintlig.. dessutom har jag tagit Morfin var fjärde timme dygnet runt, klockan 4,§ 8, 12, 16, 20, 24, .. dygn efter dygn, år efter år..
I genomsnitt har jag sovit 1-3 timmar per dygn och då sällan mer än 20-40 minuter åt gången, har oftast fått 2 eller 3 sovperioder per dygn och med det har jag klarat mig.
När vår dotter föddes för snart 5 år sedan, har jag inte fått sova då jag själv kunnat.. då är dessa 1-3 timmar per dygn som ibland delvis uteblivit, rent plågsamt... MEN jag har fixat det ändå !
Maken har många gånger vaknat till för att hitta mig sittandes på sängkanten sovandes med lillan i famn, för trött för att lägga mig har jag somnat där jag suttit... när man vaknar ståendes - är det dags att inse att detta är ohållbart.
Det var då jag kontaktade läkare och vi ändrade Morfindosen och intervallen så jag får samma mängd men ENDAST var åttonde timme per dygn, det var tuffa månader men det lönade sig att ta den kampen...
Så förra sensommaren började effekten komma och jag har fått börja sova smått bättre...
Jag får nog sova 2-5 timmar per dygn och många gånger kan jag få sova 3-4 timmar sammanhängande sömn, det är så härligt, men också märkligt.. då saknar jag tiden jag haft ensammen i tystnaden på natten och kan känna glädje då jag sover sämre och får min nattstund ensammen i tystnaden- så skönt !!!
Så dessa nätter som den som varit... då man är riktigt genomtrött och beslutar att nu ska vi försöka komma i säng i tid, lägger dottra som INTE vill sova ännu... hon surrar, surrar, hittar på allt för att kämpa emot sömnen i sin kropp. När hon äntligen somnar efter det att jag masserat hennes ben, så tar smärtan över min kropp och spasmerna slår till.. det är bara att kliva upp.
När klockan slår ½ 3 kryper jag till kojs så trött att kroppen skriker.. jag vaknar en timme senare av att Nicole kommer tjavandes förbi vår säng med en kudde i famnen, hungrig frågandes "mamma ! är det morgon".. inombords skriker hela mitt väsen " NEJ ! inte nu, jag vill sova "... medan min mun snällt säger " men lilla gumman, klockan är jättetidigt, pappa har inte ännu vaknat, vi tar lite i magen och så lägger vi oss igen ".
Det visade sig vara et tappert försök, då magen var nöjd och vi just krypit ned under täcket ringde klockan.. jag provade be maken kliva upp och fixa sin matväska och morgon gröten så kunde jag och lillan fortsätta sova.. svaret vart; hon kan väl krypa ned med mig en stund... MEN vår dotter ville inte vara pappas tös på morgonen, hon ville vara mammas.. varvid hon kliver upp med mig.
Innombord pyr en liten irritation, jag fixar matväskan, gröten, rastar hundar, fixar deras mat, fixar mer mat åt lillan och under tiden äter maken sin gröt med en kvittrandes dotter bredvid sig som vaknar bara mer och mer .. jag ser möjligheten att få sova formligen flyga iväg.
Det är då man inser att den sömnbrist man inte får styra över, kan vara outhärdig och att få sova bättre totalt ger också en större förlust då man inte får sova en natt..
Nicole & Findus kramas i sängen...
Prärieugglan rättar till...
Ser att det blivit ett fel i mina inställningar... givetvis ska det vara ett ä och inte a i användarnamnet; Prärieugglan
så det har jag nu fixat.
så det har jag nu fixat.
Prärieugglan tagit ny favoritbild...
Ibland blir en del foton så mycket mer än andra...
Jag fotar väldigt mycket, det blir lätt några hundra bilder om dagen och ibland snöar jag in på macrobilder som nu... Sommaren bjuder på så mycket smått, insekter som kryper lite varstans och det blir som en liten jakttur utan bössan men med kameran i högsta hugg.
Att sedan kolla bilderna i datorn eller på tv är som lilla julafton, spänningen att se om man fått bra bilder, så bra som det känns då jag fotar.. eftersom jag inte kollar i kameran (jag gillar inte att stå och bläddra miniatyrbilder och avgöra i kameran, jag använder bara skärmen för att se om inställningarna är det jag önskat, se att bilderna överlag håller det jag förväntar mig och göra justeringar för att få det jag vill ha i fotokvalité) så är stunden då jag går igenom bilderna i datorn så förväntansfull.
Ibland är förhållanderna för foto mer än vanligt, ljuset är perfekt, bakgrunden sagolik och objektet man fotar är på rätt plats... det är då man får dom där lite extra bilderna, dom där som man vill se om och om igen.
Det är moroten i fotandet, dessa bilder...
Men ibland kan en bild som inte för någon annan är betydande, vara en helt underbar bild för en själv.. jag fotade en sådan bild förra veckan. Bilden är på min älskade make och vår ljuvliga dotter som vi älskar så hjärtat blöder av kärlek... Nicole ville inte krama om sitt kusinbarn Vera då dom skulle åka tillbaka till Skåne efter några underbara besökdagar här uppe, hon kröp upp i pappas knä och ville inte... efteråt kramades pappsen och lillan och det är en så underbar bild, den säger så mycket och den är så mycket kärlek !!!
Min älskade familj ! jag får inte nog av den bilden, kan sitta drömmandes och bara njuta av ..
Tidigare hade flickorna sprungit omkring kvittrat som söta lärkor på gräsmattan hos farbror Nicke,
det är så härligt att se hur glädjen spritter i barnen och få vara delaktig av dess lek på lite avstånd..
se hur den lilla ser upp till den större och se den större vara omhändertagande mot den mindre.
Glädjen spritter i småben...
Jag fotar väldigt mycket, det blir lätt några hundra bilder om dagen och ibland snöar jag in på macrobilder som nu... Sommaren bjuder på så mycket smått, insekter som kryper lite varstans och det blir som en liten jakttur utan bössan men med kameran i högsta hugg.
Att sedan kolla bilderna i datorn eller på tv är som lilla julafton, spänningen att se om man fått bra bilder, så bra som det känns då jag fotar.. eftersom jag inte kollar i kameran (jag gillar inte att stå och bläddra miniatyrbilder och avgöra i kameran, jag använder bara skärmen för att se om inställningarna är det jag önskat, se att bilderna överlag håller det jag förväntar mig och göra justeringar för att få det jag vill ha i fotokvalité) så är stunden då jag går igenom bilderna i datorn så förväntansfull.
Ibland är förhållanderna för foto mer än vanligt, ljuset är perfekt, bakgrunden sagolik och objektet man fotar är på rätt plats... det är då man får dom där lite extra bilderna, dom där som man vill se om och om igen.
Det är moroten i fotandet, dessa bilder...
Men ibland kan en bild som inte för någon annan är betydande, vara en helt underbar bild för en själv.. jag fotade en sådan bild förra veckan. Bilden är på min älskade make och vår ljuvliga dotter som vi älskar så hjärtat blöder av kärlek... Nicole ville inte krama om sitt kusinbarn Vera då dom skulle åka tillbaka till Skåne efter några underbara besökdagar här uppe, hon kröp upp i pappas knä och ville inte... efteråt kramades pappsen och lillan och det är en så underbar bild, den säger så mycket och den är så mycket kärlek !!!
Min älskade familj ! jag får inte nog av den bilden, kan sitta drömmandes och bara njuta av ..
Tidigare hade flickorna sprungit omkring kvittrat som söta lärkor på gräsmattan hos farbror Nicke,
det är så härligt att se hur glädjen spritter i barnen och få vara delaktig av dess lek på lite avstånd..
se hur den lilla ser upp till den större och se den större vara omhändertagande mot den mindre.
Glädjen spritter i småben...
Prärieugglans sommarfrossa...
Sol och värme.. så härligt, så förfärligt !!!
Märkligt vad det man förut så dyrkat och njutit av kan över några timmar förändras och bli det man nästan skyr som elden.. om jag tänker tillbaka på min barndom, ungdom och dom första vuxna åren, minns jag mig sitta ute tidigt på våren och njuta av den tidiga solen sittandes i snöhögen på ett renskinn.. jag minns sommrar som en härlig stund på stranden med bad, saft och kaka.. jag minns mig här hemma på gården, liggandes spritt språngandes naken och lapade sol, sol, SOL !
Barnen omkring mig har under alla år, kallat mig "prickig korv" eller tydligt talat om att man kan väl inte vara fräknig till och med på läpparna ? men det kan man visst.. jag är prickig och nu dessutom som en stoppad korv. hahaha..
Det har gett många härliga ärliga skratt under åren, man liksom nästan kan höra hur fräknarna "ploppar" fram i solen..
Brun har jag oxkså alltid varit om sommaren, riktigt brun..
Sedan kom dom där timmarna hösten år 2000.. som förändrade min vardag, helt obegripligt och helt oförlåtligt...
går dessutom aldrig att få ogjort ! Timmarna på operationsbordet då jag stelopererades i del av nacken (c5-c7), det skulle bli min räddning, min förbättring, min länk tillbaka till vardagen och arbetslivet efter då 11 år av ständig smärta som ökat vartefter åren gått och förvärrats av ytterligare olyckor..
Direkt vid uppvaknandet kändes förändringen, svettningar av hela kroppen utom fötterna, frossa av svettningarna och problemet med att kissa märkte jag då jag skulle detta (inget tryck kvar, det är bara sitta och låta det rinna..)
Eftersom, dök andra problem upp i efterdyningarna, som ibland spasmer på nätterna.. m.m.
Det var ju inte bara dåliga förändringar, det 1a possitiva tecknet var att den dimmsyn jag haft i många år, försvann och jag såg klart, huvudvärken och ansiktsvärken var också bättre, vi trodde första veckorna som gått att själva steloperationen hade lyckats förutom dom skador som blivit på parasympatiska- och sympatiska nervsystemet.
Men efter tre månader hemma liggandes helt plant (utan kudde) på säng eller soffa.. så började försämringen komma, smärtan ökade och tilltog vart efter. Vi fick inse att operationen misslyckats och jag försämrades ytterligare...
Under första 6 månaderna fick bara kliva upp för att gå på toa, jag fick halvsitta när jag åt och få hjälp med att tvaga av mig ibland, utöver det låg jag dygnet runt och jag hade anhörigvårdare i ett år som gjorde allt... en upplevelse som var tuff på många sätt men också berikande, två underbara kompisar som ställde upp för mig, tog jobbet att sköta om mig med allt var det innebar.. för mig var det tryggt att ha två vänner som delade min vardag med allt från att tvätta mitt hår, laga min mat till att klippa mina tånaglar.
Att bli beroende av andra och omvård, var något man trodde skulle hända senare i livet då man nått ålderdom och skröpplighet...
Nu har ytterligare 11 år gått med smärta dygnet runt, men också med den misslyckade steloperationens konsekvenser...
jag flyr solen och värmen för att jag får frysa så, jag fryser sommar som vinter... att ständigt svettas mer eller mindre, att vara fuktig eller drypande blöt är något dom flesta kvinnor och många män får uppleva en period av sitt liv, vid övergångsåldern.. MEN att år efter år, sommar som vinter ständigt svettas så, att ha torra kläder med sig var man går, en väska i bilen i beredskap och om man glömt så får man ibland köpa sig en torr tröja... det är tuffare än vad många kan tro !
Det är min vardag och har så varit nu i 11 år och jag vet att det kommer bestå... tänk er att frysa dessa underbara dagar ? vi har kring +30 grader och härliga sommardagar och jag fryser så jag får klä på mig, fryser på min skuggsida, blir kall av den lilla blåst som är... min termostat är ett minne blott !
Därför sitter jag påklädd i skuggan eller inne, för att jag fryser så !!!!
Märkligt vad det man förut så dyrkat och njutit av kan över några timmar förändras och bli det man nästan skyr som elden.. om jag tänker tillbaka på min barndom, ungdom och dom första vuxna åren, minns jag mig sitta ute tidigt på våren och njuta av den tidiga solen sittandes i snöhögen på ett renskinn.. jag minns sommrar som en härlig stund på stranden med bad, saft och kaka.. jag minns mig här hemma på gården, liggandes spritt språngandes naken och lapade sol, sol, SOL !
Barnen omkring mig har under alla år, kallat mig "prickig korv" eller tydligt talat om att man kan väl inte vara fräknig till och med på läpparna ? men det kan man visst.. jag är prickig och nu dessutom som en stoppad korv. hahaha..
Det har gett många härliga ärliga skratt under åren, man liksom nästan kan höra hur fräknarna "ploppar" fram i solen..
Brun har jag oxkså alltid varit om sommaren, riktigt brun..
Sedan kom dom där timmarna hösten år 2000.. som förändrade min vardag, helt obegripligt och helt oförlåtligt...
går dessutom aldrig att få ogjort ! Timmarna på operationsbordet då jag stelopererades i del av nacken (c5-c7), det skulle bli min räddning, min förbättring, min länk tillbaka till vardagen och arbetslivet efter då 11 år av ständig smärta som ökat vartefter åren gått och förvärrats av ytterligare olyckor..
Direkt vid uppvaknandet kändes förändringen, svettningar av hela kroppen utom fötterna, frossa av svettningarna och problemet med att kissa märkte jag då jag skulle detta (inget tryck kvar, det är bara sitta och låta det rinna..)
Eftersom, dök andra problem upp i efterdyningarna, som ibland spasmer på nätterna.. m.m.
Det var ju inte bara dåliga förändringar, det 1a possitiva tecknet var att den dimmsyn jag haft i många år, försvann och jag såg klart, huvudvärken och ansiktsvärken var också bättre, vi trodde första veckorna som gått att själva steloperationen hade lyckats förutom dom skador som blivit på parasympatiska- och sympatiska nervsystemet.
Men efter tre månader hemma liggandes helt plant (utan kudde) på säng eller soffa.. så började försämringen komma, smärtan ökade och tilltog vart efter. Vi fick inse att operationen misslyckats och jag försämrades ytterligare...
Under första 6 månaderna fick bara kliva upp för att gå på toa, jag fick halvsitta när jag åt och få hjälp med att tvaga av mig ibland, utöver det låg jag dygnet runt och jag hade anhörigvårdare i ett år som gjorde allt... en upplevelse som var tuff på många sätt men också berikande, två underbara kompisar som ställde upp för mig, tog jobbet att sköta om mig med allt var det innebar.. för mig var det tryggt att ha två vänner som delade min vardag med allt från att tvätta mitt hår, laga min mat till att klippa mina tånaglar.
Att bli beroende av andra och omvård, var något man trodde skulle hända senare i livet då man nått ålderdom och skröpplighet...
Nu har ytterligare 11 år gått med smärta dygnet runt, men också med den misslyckade steloperationens konsekvenser...
jag flyr solen och värmen för att jag får frysa så, jag fryser sommar som vinter... att ständigt svettas mer eller mindre, att vara fuktig eller drypande blöt är något dom flesta kvinnor och många män får uppleva en period av sitt liv, vid övergångsåldern.. MEN att år efter år, sommar som vinter ständigt svettas så, att ha torra kläder med sig var man går, en väska i bilen i beredskap och om man glömt så får man ibland köpa sig en torr tröja... det är tuffare än vad många kan tro !
Det är min vardag och har så varit nu i 11 år och jag vet att det kommer bestå... tänk er att frysa dessa underbara dagar ? vi har kring +30 grader och härliga sommardagar och jag fryser så jag får klä på mig, fryser på min skuggsida, blir kall av den lilla blåst som är... min termostat är ett minne blott !
Därför sitter jag påklädd i skuggan eller inne, för att jag fryser så !!!!
