Prärieugglan tar ambulans...
På onsdag är jag vissen hela dagen och tar för givet att det är ett bakslag av ordentligare art, men på kvällen då jag hämtar hundarna från hagen slår smärta i bröstet, illamående och tungt att andas till...
Efter lite funderingar och test av nitrospray som jag svarar på (smärtan släpper efter 1-1½ minut) så ringer jag rådgivningen som ber mig omgående ringa ambulans... om det är infarkt så är riskerna för syreskador i hjärtat större ju längre tiden går.
Så jag ringer 112 och ambulansen är på väg - i väntan så flyttar maken bilen som står i vägen, tar ned hundarna och jag kollar att handväskan innehåller mediciner - glasögon - mobil - laddare, där jag sitter i vår säng.
Lillan har somnat och jag berättar att mamma måste åka, hon går ej att väcka och jag hoppas att hon ändå snappat upp det i sin sömn... två ambulanskillar kommer, det blir frågor och svar, massor med kontakter kopplas på och den ena kämpar med att sätta nål och konstaterar att jag är svårstucken.. då han misslyckas.
En puss till maken och så bär det iväg - mer frågor och han som sitter med mig kämpar vidare för att sätta nål.. jag får mer nitrospray och resten av smärtorna och illamåendet släpper.
Framme på akuten så får jag ställa mig upp och då kommer illamåendet tillbaka med besked, sköterskorna springer omkring - försöker sätta nål men misslyckas, EKG kopplas in. ny sköterska som tar vid och misslyckas oxå med nål . tredje som försöker sätter en nål av tunnaste art och jag får en kran på vänster hand så dom kan sätta in nått för illamående.
Jag mår jättedåligt och ett smärtpåslag slår till på det, det blir en tuff stund för att sedan vända ut och in på mig då jag får kräkas och tömma kistan helt.. får mer morfin och äntligen lungnar det sig i kroppen.
Då kommer en fjärde som lyckas ta prover :) efter nio stick var dom nöjda för stunden - likaså jag.
EKG visar på små förändringar och symtomen talade för ev. kärlkramp...
Jag läggs in på hjärtintensiven och får sova några timmar, vaknar före fem av min vanliga smärtan som rister i kroppen och får långtidsverkande morfin - somnar om och vaknar igen strax före sex av smärtpåslag (att ligga stilla klarar inte min kropp och det blir tuffa timmar) jag får korttidsverkande morfin och flaxar runt i sängen - höjer och sänker åt alla håll så jag ömsom sitter och ömsom ligger - så släpper smärtpåslaget och jag kan slappna av.
Jag ringer hem vid åttatiden och pratar med maken, lillan hade vaknat en stund tidigare och sökt mig i hela huset - tårarna hade runnit men det hade gått bra och nu såg dom på tom och jerry.. jag pratar med Nicole och hon berättar för mig "mamma ! jag vaknade för jag drömde en mardröm och såg bara pappa i sängen så jag klev upp och sökte dig i hela huset och jag var så orolig " mitt älskade hjärtegull... jag förklarar vad som hänt och att doktorn snart skulle komma och berätta mer och då får jag veta om jag måste stanna en eller flera dagar. Hon säger att hon älskar mig och jag säger detsamma, puss och kram ! Sedan frågar jag lillan att om jag ringer henne när doktorn har varit och berättat när jag får komma hem, om hon säger till pappa att dom ska komma och hämta mig ? svaret kommer genast "självklart mamma, mitt hjärtegull " ...
Nya stick för att ta hjärtprover och då ronden går kommer läkaren som talar om att det INTE är någon infarkt men att misstankarna om kärlkramp kvarstår... jag ska få göra ett arbets-EKG och beroende på vad det visar så görs nya bedömningar.
Jag får feber och högt blodtyck 166/92 och dom sätter in blodtrycksmedicin, en fruktansvärd huvud- och ansiktsvärk slår till.. klockan går och så kommer nästa smärtpåslag - mer korttidsmorfin, panodil för huvudvärken för att ha en sängkamp igen.. efter en timme får jag voltaren för huvudvärken som inte släpper och eftermiddagen blir tung.
Äntligen får jag åka rullstol med sladdar och bärbar manick för att cykla, där får jag nya kablar - vila och sedan börjar trampandet... och jag trampar, det blir jobbigt att andas med väldigt lite smärta i bröstet och vartefter det blir tyngre så blir det jobbigare med andningen och benen känns som klumpar men jag fortsätter att trampa så länge jag orkar.
Ingen mer smärta tilltar och jag har kanonfint resultat - en kondition som är väldigt bra för min ålder (190 watt) och det känns ju toppen bra... :)
Sköterskan som ansvarade för cykeltesten ansåg att jag kunde gå tillbaka på avdelningen, för med det resultatet utan uttalande smärtor kan inte va kärlkramp... så jag knatar tillbaka med rullstolen framför mig. :)))
Så kommer stunden; läkaren kommer och bekräftar, med det resultatet så kan det inte vara kärlkramp - däremot vet dom inte vad som spökar men då kroppen är så komplex kan det vara smärtor från ex. magen, nacke - bröstrygg eller annat som ger liknande symtom och även svarar possitivt på nitrospray.
Men eftersom jag har hög riskfaktor på hjärtproblem då det ligger i släkten på bägge håll så vill dom att om det uppstår igen så ska jag åter till sjukan för vidare utredning...
Nu kommer det bästa; jag ringer hem och maken svarar.. jag ber att få prata med lillan. Nicole är där och frågar direkt "mamma ! vad sa doktorn ? " jag berättade att han sa att jag får åka hem.. då skriker lillan av total glädje; "pappa, pappa ! mamma får komma hem, jippi !!! mamma får komma hem, vi ska hämta mamma....." så fortsätter det ett tag innan hon kommer tillbaka i luren och säger; "mamma ! jag har sagt till pappa..."
Vårt älskade barn, vilken lycka att höra.. det var en stund som kommer eka i mitt innre var eviga dag.
Så nu kopplas jag bort från sladdar och kranen på handen plockas bort, middagen kommer och jag äter en bit för att sedan vänta på att få åka hem...
Så öppnas dörren och in kommer vår älskade tös som kastar sig i famnen på mig, puss på lillan och pappa.. Nicole sitter i min famn och jag ser att hon kämpar med många tankar och håller tårarna inne, det är en dämpad tös som håller krampaktigt i min hand där hon sitter tyst uppkrupet i min famn.
Nu åker vi hem.... hela familjen !
Efter lite funderingar och test av nitrospray som jag svarar på (smärtan släpper efter 1-1½ minut) så ringer jag rådgivningen som ber mig omgående ringa ambulans... om det är infarkt så är riskerna för syreskador i hjärtat större ju längre tiden går.
Så jag ringer 112 och ambulansen är på väg - i väntan så flyttar maken bilen som står i vägen, tar ned hundarna och jag kollar att handväskan innehåller mediciner - glasögon - mobil - laddare, där jag sitter i vår säng.
Lillan har somnat och jag berättar att mamma måste åka, hon går ej att väcka och jag hoppas att hon ändå snappat upp det i sin sömn... två ambulanskillar kommer, det blir frågor och svar, massor med kontakter kopplas på och den ena kämpar med att sätta nål och konstaterar att jag är svårstucken.. då han misslyckas.
En puss till maken och så bär det iväg - mer frågor och han som sitter med mig kämpar vidare för att sätta nål.. jag får mer nitrospray och resten av smärtorna och illamåendet släpper.
Framme på akuten så får jag ställa mig upp och då kommer illamåendet tillbaka med besked, sköterskorna springer omkring - försöker sätta nål men misslyckas, EKG kopplas in. ny sköterska som tar vid och misslyckas oxå med nål . tredje som försöker sätter en nål av tunnaste art och jag får en kran på vänster hand så dom kan sätta in nått för illamående.
Jag mår jättedåligt och ett smärtpåslag slår till på det, det blir en tuff stund för att sedan vända ut och in på mig då jag får kräkas och tömma kistan helt.. får mer morfin och äntligen lungnar det sig i kroppen.
Då kommer en fjärde som lyckas ta prover :) efter nio stick var dom nöjda för stunden - likaså jag.
EKG visar på små förändringar och symtomen talade för ev. kärlkramp...
Jag läggs in på hjärtintensiven och får sova några timmar, vaknar före fem av min vanliga smärtan som rister i kroppen och får långtidsverkande morfin - somnar om och vaknar igen strax före sex av smärtpåslag (att ligga stilla klarar inte min kropp och det blir tuffa timmar) jag får korttidsverkande morfin och flaxar runt i sängen - höjer och sänker åt alla håll så jag ömsom sitter och ömsom ligger - så släpper smärtpåslaget och jag kan slappna av.
Jag ringer hem vid åttatiden och pratar med maken, lillan hade vaknat en stund tidigare och sökt mig i hela huset - tårarna hade runnit men det hade gått bra och nu såg dom på tom och jerry.. jag pratar med Nicole och hon berättar för mig "mamma ! jag vaknade för jag drömde en mardröm och såg bara pappa i sängen så jag klev upp och sökte dig i hela huset och jag var så orolig " mitt älskade hjärtegull... jag förklarar vad som hänt och att doktorn snart skulle komma och berätta mer och då får jag veta om jag måste stanna en eller flera dagar. Hon säger att hon älskar mig och jag säger detsamma, puss och kram ! Sedan frågar jag lillan att om jag ringer henne när doktorn har varit och berättat när jag får komma hem, om hon säger till pappa att dom ska komma och hämta mig ? svaret kommer genast "självklart mamma, mitt hjärtegull " ...
Nya stick för att ta hjärtprover och då ronden går kommer läkaren som talar om att det INTE är någon infarkt men att misstankarna om kärlkramp kvarstår... jag ska få göra ett arbets-EKG och beroende på vad det visar så görs nya bedömningar.
Jag får feber och högt blodtyck 166/92 och dom sätter in blodtrycksmedicin, en fruktansvärd huvud- och ansiktsvärk slår till.. klockan går och så kommer nästa smärtpåslag - mer korttidsmorfin, panodil för huvudvärken för att ha en sängkamp igen.. efter en timme får jag voltaren för huvudvärken som inte släpper och eftermiddagen blir tung.
Äntligen får jag åka rullstol med sladdar och bärbar manick för att cykla, där får jag nya kablar - vila och sedan börjar trampandet... och jag trampar, det blir jobbigt att andas med väldigt lite smärta i bröstet och vartefter det blir tyngre så blir det jobbigare med andningen och benen känns som klumpar men jag fortsätter att trampa så länge jag orkar.
Ingen mer smärta tilltar och jag har kanonfint resultat - en kondition som är väldigt bra för min ålder (190 watt) och det känns ju toppen bra... :)
Sköterskan som ansvarade för cykeltesten ansåg att jag kunde gå tillbaka på avdelningen, för med det resultatet utan uttalande smärtor kan inte va kärlkramp... så jag knatar tillbaka med rullstolen framför mig. :)))
Så kommer stunden; läkaren kommer och bekräftar, med det resultatet så kan det inte vara kärlkramp - däremot vet dom inte vad som spökar men då kroppen är så komplex kan det vara smärtor från ex. magen, nacke - bröstrygg eller annat som ger liknande symtom och även svarar possitivt på nitrospray.
Men eftersom jag har hög riskfaktor på hjärtproblem då det ligger i släkten på bägge håll så vill dom att om det uppstår igen så ska jag åter till sjukan för vidare utredning...
Nu kommer det bästa; jag ringer hem och maken svarar.. jag ber att få prata med lillan. Nicole är där och frågar direkt "mamma ! vad sa doktorn ? " jag berättade att han sa att jag får åka hem.. då skriker lillan av total glädje; "pappa, pappa ! mamma får komma hem, jippi !!! mamma får komma hem, vi ska hämta mamma....." så fortsätter det ett tag innan hon kommer tillbaka i luren och säger; "mamma ! jag har sagt till pappa..."
Vårt älskade barn, vilken lycka att höra.. det var en stund som kommer eka i mitt innre var eviga dag.
Så nu kopplas jag bort från sladdar och kranen på handen plockas bort, middagen kommer och jag äter en bit för att sedan vänta på att få åka hem...
Så öppnas dörren och in kommer vår älskade tös som kastar sig i famnen på mig, puss på lillan och pappa.. Nicole sitter i min famn och jag ser att hon kämpar med många tankar och håller tårarna inne, det är en dämpad tös som håller krampaktigt i min hand där hon sitter tyst uppkrupet i min famn.
Nu åker vi hem.... hela familjen !
