prärieugglan

För ungeför 18 år sedan (har inte kollat upp exakta tiden ännu) så överraskade älskade maken med att komma hem med en induktionshäll till köket, det var inget fel på vår spishäll MEN han ville ge mig ett bättre redskap i köket som då hade dykt upp ....

Den instalerades och i samma veva skulle vi ha ett stort möte här hos oss med Naturvårdsverket, SVA, Tullen, Rikspolisstyrelsen, KFV, olika natur enheter och så Berguv Nord så klart ...

Eftersom jag själv skulle deltaga i mötet som varade över två dagar, så hade jag bett min ganska nyvunna kamrat Camilla om hjälp. Hon skulle serva med all maten till lunch och middagar till detta gäng på ca 10 personer, vi hade bestämt att första middagen skulle vara rustik för länet och valde då palt ...

Så Camilla skalade potatisar och fixade palten, men upptäckte att den nya induktionshällen skapade problem eftersom inte alla grytor jag hade var anpassade. Vi fick ta upp den spisplatta jag hade köpt in och använde nere i fågelhuset för att koka mat till bland annat dom Canadensiska rävarna jag då hade, för att ställa paltgrytan på.

Camilla upptäckte oxå det som sedemera kom att reta mig genom alla åren med min nya fina spishäll som hade två induktions plattor och två vanliga, att induktions plattorna delade på samma effekt. Vilket gjorde att dom pulserade i effekten om man behövde högre värme på bägge plattor, detta har varit frustrerande i alla år ....

Camilla rodde iland palten och den vart mycket uppskattad av våra inflytelserika gäster från södra delen av landet, vilket var en gåva i sig... Den andra middagen fick oxå ge deras smaklökar en bit av norrland, då dom fick älgskav med hemmagjord potatismos och lingonsylt m.m.

Vårat möte var berikande och Camilla bjöd på en smakupplevelse som heter duga, vi bjöd på husrum och hade en underbar helg som är oförglömlig.

 

Åter till min då nyinstalerade induktionshäll ....  den har gett mig både gråa hår och massor med god mat som jag skapat på dess yta, upptäkten att mitt våffeljärn inte skulle gå att använda utan att jag svor tretton ramsor i minuten och det osade så brandvarnaren tog fart ..  - var inte kul :(

Ett våffeljärn för spis är gjord för att ligga på en upphöjd platta så det fett som rinner ut vid vändningen hamnar på själva spisen, inte under själva laggen som det blir på en häll ...

Att den har brännt upp och förstört många dyrbara stekpannor och någon wook - då någon som inte visste hur indutionshällar fungerade. Varit snäll och hjälpt mig i köket då dom hälsat på, det har blivit dyrt - inte alltid bra att vara tidig med nya saker ...  :)

Ändå har jag gillat min spishäll och efter ett antal år så hade jag införskaffat dom grytor som jag trivdes med och som passade hällen, däremot tog det ända till 2015 innan jag sänkte mig till att ta in ett elektriskt våffeljärn i vår ägo. (den kampen är en historia i sig)

 

För några år sedan började dom två vanliga plattorna och då särskilt den stora, att göra lite som dom ville .. gå på full fart ibland oavsett vad man ställt in och ibland dålig fart. Vilket gjorde att jag inte kunnat lämna på någin stek eller andra långkok på dom vanliga plattorna (som jag använt mest) utan fick förlita mig på att låta dom stå på induktionsplattorna. Det har fungerat helt ok ...

Till igår !!!

Igår skalade jag potatis och hade bjudit hit tre matgäster utöver familjen, vattnet hade kokat upp och jag började trilla fläskpaltarna och fördela dom i två grytor. Efter några paltar ser jag att den ena grytan inte kommer igåg i koket och börjar ana att något felar, byter platta till den andra induktions plattan och fortsätter att göra paltarna.

Det kokar för fullt på den vanliga stora plattan och jag får surt konstatera att induktionshällen startar och slutar sin epok med palt kok ....  jag springer ner till fågelhuset och hämtar upp samma spisplatta som då för arton år sedan, steker fläsket, snart kokar bägge grytorna och vi får middagen på bordet om än lite senare än planerat.

 

 

Jullovet tar slut  !

Märkligt att tiden går så fort, det man fick sagt till en när man var barn stämmer så väl  ...

Gissar att alla får den uppmaningen likväl som alla som väntar eller har nyfått barn, får höra 

"ta vara på varje sekund, det går så fort och snart flyttar barnen hemifrån" ....

Tiden verkar ha en benägenhet att öka i takten och springer ifrån en, ibland skulle jag vilja bromsa upp lite 

så man hinner med. Men det är bara att försöka hänga på och ta dagen som den kommer, denna sista dag på lovet 

ska vi bara göra det vi vill. 

Nicole och jag satt igår och planerade för vårterminen, tösen fick själv forma ett schema för hennes 

dagar och hur hon vill använda tiden. 

Jag ogillar förbud och liknande i hemmet och vill inte ha en massa "du får inte" ...

jag vill hellre att hon får fundera ut själv vad som är ok och inte, att ta hänsyn till andra i familjen och 

fundera ut vad som händer om jag bara bryr mig själv och om jag inte tar eget ansvar. 

Det vart ett bra schema och tösen var nöjd liksom jag, nu blir det spännande att se hur det kommer att fungera. 

Vi ska plocka fram pjäxor och skidor idag, ställa in och testa någon dag. Skridskorna och hjälmar ska oxå fram 

och ställas in, dom kommer snart börja med skrillor på gympan och så ska vi försöka hinna åka lite före. ...

Hoppas dom får bra is på skolan och att kylan håller sig lagom, Nicole gillar inte att åka skrillor. 

Nej nu blev jag för trött och orkar inte skriva mer. ...

På söndagen skulle vi till Na. Prästholmen och hälsa på broder Marino med familj, tillsammans med mommo & moffa som oxå var på väg dit för att fira "lilla julafton" i efterskott.

Efter frukosten var vi iväg på ett litet special äventyr som maken hade förberett, det var kul att göra något annorlunda och resultatet var överraskande. När vi sedan summerat och packat undan efter våra påhitt så lastade vi bilen med dom julklappar som väntade på att få öppnas, stoppade i oss ett mellis och började rulla iväg strax efter klockan ett. Jag körde som vanligt och kände ganska snart att det var halkigt efter vägarna, när det släpper trotts fyrhjulsdrift och andra finesser så är det bara sänka farten och anpassa efter rådande väglag.

När jag körde efter Smedsbyvägen så sa jag till älskade maken att det var halkigt och vi pratade just om det då vi närmade oss Smedsbyn, då såg vi en bil som kört av vägen regält och en kvinna klev precis ut ur förardörren.

Så jag stannade direkt och slog på varningsblinkersen, det var i dom sista kurvorna strax innan byn och dikesslänten var hög. PerErik hoppade ut och skyndade till kvinnan medan jag först talade om för tösen att stanna i bilen eftersom vi skulle hjälpa till, sedan sprang jag oxå ner till den mycket skakade kvinnan.

Hon var ensamen och mycket chockad, ville inte att vi ringde efter 112 men jag fick ringa hennes pojkvän i Boden.

Hon hade ont i bröstryggen och magen, inga synliga skador men skakade våldsamt av chocken..

Lotta som tjejen hette fick sätta sig i våran bil eftersom det var -12 grader ute och vänta på sin pojkvän, vi pratade med henne och försökte få henne att förstå att hon måste åka in på sjukhuset och kolla upp sina smärtor.

Det visade sig vara en tidigare nackskada och en rättslig pågående process som gjorde att hon var rädd för att åka in på sjukhuset, det är en sådan situation jag kan relatera till och svara på den fruktänsvärda rädsla man har under en pågående process - att någonting ska fördärva, försvåra, fördröja det besked man kanske har väntat många år på som gör att man inte tänker rationellt och på sitt bästa.

Nu hade Lotta den turen att det var just vi som kom först, eftersom jag genomgått den situationen så kunde jag lägga fram både viktiga fakta, men framförallt få henne att förstå att hennes liv och framtida livskvalite är viktigare just nu och att det andra löser sig så småningom på ett eller annat sätt.

Efter nästan en timmes väntan kom hennes pojkvän som dierekt förstod allvaret med hennes smärtor och körde raka spåret till sjukhuset sedan vi flyttat henne till hans bil, hon hade väldigt ont med smärtor som ökat medan hon väntat...  hoppas att hon inte var allvarligt skadad och att hennes ovilja mot ambulans inte förvärrat hennes skador. Det är jobbigt att inte kunna få veta hur det gått, jag kommer nog tänka på Lotta många gånger och undra... jag kan bara hoppas !

 

En dryg timme försenat rullade vi senare in på broderns gård i halkan, kom in till dukat bord och gemytlig stämning. Vi åt kalkon med super små kokta potatisar, en mycket god sås, rödbetssallad och vanlig sallad, det var mycket gott. Nicole och Lovisa försvann efter maten upp på hennes rum medan vi satt runt bordet och surrade en lång stund, sedan var det paket dags ..

Tomten Marino delar alltid ut klapparna och dom yngsta bär fram dom, Nicole fick vid denna försenade lilla jul bära ut alla paketen och tyckte det var kul. Farbror Marino är väldigt busig och det gillar tösen, så det var ett bra tomte-nissan team.

När paketen är utdelade så börjar öppnandet, då är det alltid ivrigt och skratten klingar bland papper och nyfunna ting. Marino har alltid gjort något svårknäckt som julgåva och denna gång var det en träbit och en stor petflaska, vi behövde hjälp för att knäcka vad det var för någonting - en musfälla.

Nicole fick många fina saker, här en lampa som hon fick av kusinerna Malin & Marcus som var jättefin.

Tusen tack till allihopa för alla fina saker vi fått !