prärieugglan

På söndagen skulle vi till Na. Prästholmen och hälsa på broder Marino med familj, tillsammans med mommo & moffa som oxå var på väg dit för att fira "lilla julafton" i efterskott.

Efter frukosten var vi iväg på ett litet special äventyr som maken hade förberett, det var kul att göra något annorlunda och resultatet var överraskande. När vi sedan summerat och packat undan efter våra påhitt så lastade vi bilen med dom julklappar som väntade på att få öppnas, stoppade i oss ett mellis och började rulla iväg strax efter klockan ett. Jag körde som vanligt och kände ganska snart att det var halkigt efter vägarna, när det släpper trotts fyrhjulsdrift och andra finesser så är det bara sänka farten och anpassa efter rådande väglag.

När jag körde efter Smedsbyvägen så sa jag till älskade maken att det var halkigt och vi pratade just om det då vi närmade oss Smedsbyn, då såg vi en bil som kört av vägen regält och en kvinna klev precis ut ur förardörren.

Så jag stannade direkt och slog på varningsblinkersen, det var i dom sista kurvorna strax innan byn och dikesslänten var hög. PerErik hoppade ut och skyndade till kvinnan medan jag först talade om för tösen att stanna i bilen eftersom vi skulle hjälpa till, sedan sprang jag oxå ner till den mycket skakade kvinnan.

Hon var ensamen och mycket chockad, ville inte att vi ringde efter 112 men jag fick ringa hennes pojkvän i Boden.

Hon hade ont i bröstryggen och magen, inga synliga skador men skakade våldsamt av chocken..

Lotta som tjejen hette fick sätta sig i våran bil eftersom det var -12 grader ute och vänta på sin pojkvän, vi pratade med henne och försökte få henne att förstå att hon måste åka in på sjukhuset och kolla upp sina smärtor.

Det visade sig vara en tidigare nackskada och en rättslig pågående process som gjorde att hon var rädd för att åka in på sjukhuset, det är en sådan situation jag kan relatera till och svara på den fruktänsvärda rädsla man har under en pågående process - att någonting ska fördärva, försvåra, fördröja det besked man kanske har väntat många år på som gör att man inte tänker rationellt och på sitt bästa.

Nu hade Lotta den turen att det var just vi som kom först, eftersom jag genomgått den situationen så kunde jag lägga fram både viktiga fakta, men framförallt få henne att förstå att hennes liv och framtida livskvalite är viktigare just nu och att det andra löser sig så småningom på ett eller annat sätt.

Efter nästan en timmes väntan kom hennes pojkvän som dierekt förstod allvaret med hennes smärtor och körde raka spåret till sjukhuset sedan vi flyttat henne till hans bil, hon hade väldigt ont med smärtor som ökat medan hon väntat...  hoppas att hon inte var allvarligt skadad och att hennes ovilja mot ambulans inte förvärrat hennes skador. Det är jobbigt att inte kunna få veta hur det gått, jag kommer nog tänka på Lotta många gånger och undra... jag kan bara hoppas !

 

En dryg timme försenat rullade vi senare in på broderns gård i halkan, kom in till dukat bord och gemytlig stämning. Vi åt kalkon med super små kokta potatisar, en mycket god sås, rödbetssallad och vanlig sallad, det var mycket gott. Nicole och Lovisa försvann efter maten upp på hennes rum medan vi satt runt bordet och surrade en lång stund, sedan var det paket dags ..

Tomten Marino delar alltid ut klapparna och dom yngsta bär fram dom, Nicole fick vid denna försenade lilla jul bära ut alla paketen och tyckte det var kul. Farbror Marino är väldigt busig och det gillar tösen, så det var ett bra tomte-nissan team.

När paketen är utdelade så börjar öppnandet, då är det alltid ivrigt och skratten klingar bland papper och nyfunna ting. Marino har alltid gjort något svårknäckt som julgåva och denna gång var det en träbit och en stor petflaska, vi behövde hjälp för att knäcka vad det var för någonting - en musfälla.

Nicole fick många fina saker, här en lampa som hon fick av kusinerna Malin & Marcus som var jättefin.

Tusen tack till allihopa för alla fina saker vi fått !