prärieugglan

Vilka underbara veckor vi haft under makens semester...
visst har vi hunnit med en del, men viktigast är att vi hunnit med att bara vara.. vara en familj, leka, mysa, göra roliga saker och njutit av slödagar. Sedan har det varit en del måsten, men dom går ju så mycket lättare när man kan välja det andra..

Jag formligen slukar lyckan i vår familj, att se lillan och pappa busa, se hennes tindrande ögon när hon ser på pappa, höra deras bus, få berättat deras rackartyg o.s.v. det är så ljuvligt att man inte kan sätta nog med ord för att förklara den kännslan, lyckan, kärleken... det formligen glöder inombord och jag älskar dem så.
Dessa underbara sovmorgnar då lillan kryper upp i sängen och väcker pappa med ord som " pappa vakna, min älskade pappa vakna nu, goo pappa... " vilken lycka att få ha dessa dagar, få höra och känna denna kärlek som familj.
Kvällarna då vi sitter tillsammans och myser och Nicole kryper upp i famnen och är pappagoo, vi äter chips och myser .. det är så härligt.
När Nicole tar på sig hjälmen och startar "lilla röda traktorn" 4-hjulingen och tar en tur med pappa i släptåg, skrattandes tar dom sig över stock och sten, över åkerns ojämna ogrässvål för att gasa på, svänga och kränga genom halm och strå... då njuter jag över lyckan hos dessa två som jag älskar så.

Nu tar semestern slut..
Måndagen river igång med buller och bång.. maken måste på jobb och ligger borta dagarna 4a, Nicole ska börja på förskolan tre dagar i veckan och jag har klippkort på sjukan.
Nicole har fått en rygga av faster Annica och Sölwe i försenad födelsedagspresent i går, en röd med fototryck på locket av Nicole med Molle i famn som liten valp.. Jättefin ! .. den ska hon ha varje dag på förskolan, har hon deklarerat stolt :)
Det ska bli kul att höra vad hon kommer berätta om sommaren som gått, vad hon har gjort, om kycklingarna hon har kläckt fram och om valpen Molle m.m.

Jag ser fram emot hösten som är på intåg...

Jag sitter och tänker på Vivianne som nu ligger i Umeå och väntar på sin operation av tumören i huvudet...
det är som ett mörker i mitt huvud.. jag kan inte riktigt tänka klart, vill inte tänka, vill bara hoppas och skicka all kraft jag har till henne och jag hoppas så att allt ska få gå bra.
Den tumör jag har i huvudet ligger oxå vid höger öra där tillväxt kommer ge problem med syn, balans, hörsel o.s.v.
jag fick genomgå strålning med sk. gammakniv vilket gör att cellerna i tumören ändrar struktur så den ej ska kunna växa mer, vilket sedan övervakas i 10 år innan man friskförklaras...
Då ! när jag fick beskedet om tumören var min största rädsla förutom döden, att måsta opereras..
det går inte förklara den panik som var innombords över en eventuell operation i huvudet, det har säkert betydelse alla dom operationer jag genomgått tidigare med olika resultat.
Rädslan över att kanske inte vakna upp mer, eller att vakna upp som en "grönsak", paniken över att jag kanske skulle lämna livet, lämna min älskade make, lämna vår underbara dotter.. att inte få finnas kvar !!!
Hur skulle lillan klara ett liv utan sin mamma, hur skulle min älskade make orka och klara av allt- fast jag vet att han skulle om det skulle hända och det är en trygghet att veta, lillan har ju sin älskade pappa kvar...
Det är så mycket som rasar förbi i ens huvud i det tysta, som tur är så är vi alla olika, den rädsla jag hade behöver ju inte andra känna..

Sedan är det konstigt hur vi fungerar, vi medmänniskor.. inför en händelse, en allvarlig eller att någon dör- då finns vi där och stöttar, vi peppar och lindrar, vi lyssnar och tröstar, vi finns helt enkelt !!!!
Viktigast av allt, vi behövs...
Men efter en tid så rinner medmänskligheten bort, man säger "det gick ju bra, skönt att det är över, tiden läker alla sår, det är dags att gå vidare, ryck upp dig, o.s.v.... man förminskar det som var, man orkar inte finnas där mer, man slutar ringa, man slutar höra av sig och man förväntar sig att den drabbade ska "glömma och gå vidare", vara glad över det man har...
Det är nu så många onödiga sår dyker upp, man hör så många bekräfta den biten - det är nu dom "riktiga vännerna" sållas fram...

Den drabbade kommer gå igenom flera olika fase,r beroende på händelsens art och alla faser måste få ta sin tid...
det är inte över bara för att man har överlevt !

Jag har nyss fått svar på min första kontroll efter strålningen, det var ett bra svar "tumören står still, ingen tillväxt"
det känns tyggt.. MEN i mitt huvud kvarstår mina frågor, mina funderingar, mina tvivel och ibland kryper även rädslan in och gör sig påmind.. däremellan är jag lycklig och glad !!!! 
Det känns konstigt att veta att jag har en tumör i huvudet, jag känner ju inte av den.. men vi ska leva i symbios tumören och jag !

Och Vivianne ska sin tumör få ta bort idag... 
håller mina tummar och tår !

Vad ville jag med detta skriveri ? ingen aning, behövde bara få skriva en rad...

..nu har jag b

änglat och slagit mig blå !
stod i köket på en stol för att sortera in en massa tupperware byttor i ett skåp när maken knackade på ett fönster och ville att jag skulle låsa upp altandörren i sovrummet, snabbt kliver jag ned och har glömt att jag höll på att tömma diskmaskinen som stog med luckan öppen... varpå jag ramlar där över, höger handled lätt stukad, vänster armbåge svullen, höger höft blå, vänster knä svullet och ländryggen brinner.. diskmaskinens lucka blev sne och vind, gick ej att stänga.. men efter ett rep är den testad och sköter sig bra, det är bara jag som har sviterna kvar... nu efter några timmar är jag stel och öm, förflyttar mig sakta haltande fram. Att ligga ned var svårt nog innan, nu blir nog sömnen en stund i fotöljen, min vän !


Mycket har hänt dom senaste veckorna..
Den 1a september blev Nicole 5 år, vi har henne firat i mängder.. den dagen hade vi så kul, att se vår tös öppna paket gör en så glad.. hon reflekterar över varenda grej, blir så glad och säger så söta komentarer.
Eftersom maken har semester så kan vi njuta av helheten tillsammans, det var lek, bus, spela spel, massor av kramar och tusen skratt.. sedan överraskade gubben med en egen grej, han satt i soffan medan lillan öppnade sina paket.. jag såg att han tryckte på något i sin hand och ett ljud plingade i fjärran... vad var det ? inget jag vet.. så jag och Nicole söker oss fram efter ljudet som plingar och vad tror ni vi fann ???
Jo ute på gården en 4-hjuling står, så liten och söt, en röd hon får... Nicole ser och konstaterar, en hjuling där står- går in och öppnar klar dom paket hon har kvar- maken lite slokörat står där kvar.
Jag viskar år gubben, vilken buse han är, en puss.. :) ge hon lite tid så kommer hon nog snart vilja ut och kolla mer på manicken där.
När alla paketen är öppnade och magen fått sitt, går vi ut tillsammans och Nicole klättrar upp på sin hjuling lite försiktigt och ser på sin pappa.. då kommer ordet han vill så höra - STARTA så jag får köra...
Sedan spricker leendet upp till super skratt, vår dotter har fått 4-hjulingsfnatt.. hon och pappa kör i en rasande fart, vi konstaterar att det går för snabbt.. gasen får vi strypa. Nicole älskar att köra och pappa springer ikapp över gräsmattan ut på åkern leker dom ikapp, jag står kvar med kameran och förevigar det hela. Ser lyckan i pappa och gläds av det ännu mera.. oj ! vad jag älskar dessa två, min make och vår dotter.. det bästa man kan få !

Det firas mera i byn..
Nicke har träffat en brutta.. på nätet dom dejtat, en träff och det klickade, så till byn hon hittade..  
den 3e vi firade Suzanne, till Nicke på kalas vi var bjuden.. vi hittade två turturduvor som målade och fixade i mängder och något att fika hade dom helt glömt bort, så gubben åkte hem och länsade kylen- så vi hade både smörgåstårta och rulltårta att bjuda på. Skrattet klingade över bordet och deras kärlek och lycka är så stor...
Nicole hade köpt två par strumpor till Suzanne som hon slagit in i paket och den stoltheten gick inte ta miste på då Suzanne överöste henne med glädje över dessa två..
Senare på kvällen vi åter på kalas, då bjöds det på smarrig tårta...

På lördagen var PerErik ute med Molle på jakttur och då skällde han på sina första orrar- som gick lös ur träden.. Molle förljde efter skällandes och det var en nöjd husse som kom åter.. tekniken kommer nog att förfinas vartefter Molle får på fåglar skälla. Medan var Nicole och jag där bredvid i skogen och plockade bär, jag plockade 4 liter blåbär och Nicole en liten hink lingon. Vi gjorde upp en liten eld på skogsbilsvägen och lillan grillade en svamp på skoj.. vi hade en underbar strund !!!

Söndagen var jag helt slut, sviterna efter en dryg timma krypandes efter blåbär hade kommit och jag var liggandes hela dagen, Nicole såg DVD-filmer och lekte med sina nya figurer.. hon är så duktig och snäll !!!
Maken var ut i skogen med gammelhunden på jakt och fick skjuta en mård undan hunden.. det är bivinst med äldre trädskällare att kunna fälla mård, räv, mink eller grävling. Det var en stolt hund som kom hem, han formligen tog ned oss med sin glädje, surrandes så som bara finnspetsar kan, även husse var nöjd och glad !

Måndag den 5e fyllde maken år, jag var uppe och tassade på natten som vanligt, fixade en smörgåstårta kl.3 på morgonen och efter lång sovmorgon för pappsen och lillan så väckte jag försiktigt Nicole så hon fick väcka pappa och gratta honom.. yrvaken med håret som en lurvtuss stuttsade hon till slut upp, kröp upp i vår säng.. kramade pappa och sa "pappa vakna, grattis ! du ska få söka paket.. pappa vakna " varpå pappa öppnade ögonen och fick världens härligaste bamsekram, massor av pussar och en goo hand som stryker försiktigt i ansiktet, Nicole säger "pappa ! du måste raka dig, du killar som moffa... "  vi skrattar gott alla tre...
Nicole hjälper pappa att hitta sina paket och är lika glad över hans paket som över sina och stoltheten över att ha vetat vad pappa behövt och att mamma köpt det så hon kunde ge honom, var jättestor.. en flytväst !

Sedan överraskade pappa med att ha mailat på blocket på "bortskänkes" av en rutschkana och turen att vi fått den var kul, vi hoppade i bilen, hakade på släpet och av det bar.. några ärenden i Luleå för att sedan åka till Svensbyn för att lasta. Den var i bättre skick än vad vi förväntat och vi åkte nöjda hem.. åter i byn strax efter kl. 20, Nicke och Suzanne väntade och snabbt slängde vi i oss Pizza fixade kaffe och smörgåstårtan åkte fram, KA och Kicki kom och skratten klingade över bordet.. Nicole kvittrade trött och vi surrade glatt.

Tisdag var vi tidigt uppe, fixade för rutschkanan och PE hämtade traktorn hos KA för att lyfta den på plats...
en skopa sand att landa i och sedan passade han på att bära undan annat, fixa och dona.. skottade bort jorden från stenpartiet som vi rensat på sten, det blev så fint..
När Nicole vaknat kom kläder på i en rasande fart, ut och kolla.. som vanligt är hon lite försiktig och pappa fick åka först, sedan tillsammans en tur och sedan testade hon själv. Det var lite svårt att klättra över kanten, så pappa fixade snabbt två pinnar att hålla i och sedan var det klart.. lillan klättrade upp för att åka ned, skrattet klingade och Nicole sa "koolt va!" för att sedan klättra-åka-klättra-åka om och om igen..
Sanden kastades upp på banan och sedan åkte hon kanan ned och försökte städa den ren, sand kastas upp och hon åkte den ren... oj ! vad kul hon har !!!
Vilken lycka i våra hjärtan, glädjen och skrattet som klingar över vår gård.. älskade barn !

Nu är det snart morgon, klockan är över fem..