prärieugglan

Jag sitter och tänker på Vivianne som nu ligger i Umeå och väntar på sin operation av tumören i huvudet...
det är som ett mörker i mitt huvud.. jag kan inte riktigt tänka klart, vill inte tänka, vill bara hoppas och skicka all kraft jag har till henne och jag hoppas så att allt ska få gå bra.
Den tumör jag har i huvudet ligger oxå vid höger öra där tillväxt kommer ge problem med syn, balans, hörsel o.s.v.
jag fick genomgå strålning med sk. gammakniv vilket gör att cellerna i tumören ändrar struktur så den ej ska kunna växa mer, vilket sedan övervakas i 10 år innan man friskförklaras...
Då ! när jag fick beskedet om tumören var min största rädsla förutom döden, att måsta opereras..
det går inte förklara den panik som var innombords över en eventuell operation i huvudet, det har säkert betydelse alla dom operationer jag genomgått tidigare med olika resultat.
Rädslan över att kanske inte vakna upp mer, eller att vakna upp som en "grönsak", paniken över att jag kanske skulle lämna livet, lämna min älskade make, lämna vår underbara dotter.. att inte få finnas kvar !!!
Hur skulle lillan klara ett liv utan sin mamma, hur skulle min älskade make orka och klara av allt- fast jag vet att han skulle om det skulle hända och det är en trygghet att veta, lillan har ju sin älskade pappa kvar...
Det är så mycket som rasar förbi i ens huvud i det tysta, som tur är så är vi alla olika, den rädsla jag hade behöver ju inte andra känna..

Sedan är det konstigt hur vi fungerar, vi medmänniskor.. inför en händelse, en allvarlig eller att någon dör- då finns vi där och stöttar, vi peppar och lindrar, vi lyssnar och tröstar, vi finns helt enkelt !!!!
Viktigast av allt, vi behövs...
Men efter en tid så rinner medmänskligheten bort, man säger "det gick ju bra, skönt att det är över, tiden läker alla sår, det är dags att gå vidare, ryck upp dig, o.s.v.... man förminskar det som var, man orkar inte finnas där mer, man slutar ringa, man slutar höra av sig och man förväntar sig att den drabbade ska "glömma och gå vidare", vara glad över det man har...
Det är nu så många onödiga sår dyker upp, man hör så många bekräfta den biten - det är nu dom "riktiga vännerna" sållas fram...

Den drabbade kommer gå igenom flera olika fase,r beroende på händelsens art och alla faser måste få ta sin tid...
det är inte över bara för att man har överlevt !

Jag har nyss fått svar på min första kontroll efter strålningen, det var ett bra svar "tumören står still, ingen tillväxt"
det känns tyggt.. MEN i mitt huvud kvarstår mina frågor, mina funderingar, mina tvivel och ibland kryper även rädslan in och gör sig påmind.. däremellan är jag lycklig och glad !!!! 
Det känns konstigt att veta att jag har en tumör i huvudet, jag känner ju inte av den.. men vi ska leva i symbios tumören och jag !

Och Vivianne ska sin tumör få ta bort idag... 
håller mina tummar och tår !

Vad ville jag med detta skriveri ? ingen aning, behövde bara få skriva en rad...