prärieugglan

Det finns inte ord som kan beskriva den smärta som finns i bröstet mitt...
igår lekte jag och Nicole med valpen Molle, vi sparkade boll och jag knäppte kort också.. då kom katten Findus och Molle rusade efter. I ren reflex skulle jag stoppa honom genom att trampa fast kopplet som vi hade släpande efter honom för säkerhets skull så han inte skulle smita. Men Molle stannade sin rusning och katastrofen var ett faktum, jag trampade INTE på kopplet utan på vår älskade valp... han skrek i högan sky, vrålade ut sin smärta och rädsla.
Jag tog tag om honom med lugna rörelser och pratade lugnande, han skrek och högg.. han bet mig i bägge händerna om och om igen men jag höll kvar min omfamning och strax lugnade han sig och slappnade av i min famn.
Jag HATADE mig själv just då, formligen ville ha det ogjort och ångesten skrek ut sin smärta i mitt bröst.. JAG HAR SKADAT VÅR VALP !!!! även om det är en olycka så är det mitt verk.

Nicole och jag hade inte klätt oss ännu, utan sprang omkring med Molle i leken iklädda trosor och linne, så nu var det samarbete som gällde.. jag kunde inte lägga ned Molle då han skrek av smärta. Jag fick på mig jeansen och lillan fixade på mig skor, jag plockade ihop kläder åt Nicole i en påse tillsammans med två risifrutti, en sked, stamtavlan och min väska.. vi satt oss i bilen med Molle i mitt knä och färden mot djursjukhuset började med hopp om att det inte var någon fraktur, det var stabilt benet och det svullnade inte upp..
Under resans gång ringde jag ned och förvarnade om vår ankomst och vad som hänt, vi kom dit just som lunchen började och fick vänta en halvtimme innan ena veterinären var ledig att kolla på Molle. Hans smärtor var så svåra att dom gav lugnande direkt, röngen och så väntan... tre veterinären kollade bilderna från bägge frambenen för att jämföra och dom pulperade igenom benen också. Det visade sig vara som jag hoppades; ingen fraktur men mjukdelsskador.. han har fått smärtlindring och ordinerades stillaliggandes, endast koppelrastning.

När vi kom hem kunde han inte stå på benet, då var klockan vid 15-tiden.. han låg stilla i timmar lätt drogad av smärtlindringen. Varefter kvällen gick och han piggnade till så började han sätta ned tassen mer och mer då jag var ut med honom och vid 22-tiden haltade han fram.
Kl. 02.15 vaknade Molle och påkallade min hjälp, behovet att kissa var enormt då han endast kissat en liten skvätt sedan tidig morgon innan olyckan, han kissade och kissade massor...  sedan hade jag en liten pigg busvalp att ta hand om i fyra timmar innan han lugnde sig och sov, att stimulera en busvalp utan att han får belasta ena frambenet är inte så lätt, men var ett måste !

Nu har vi en valp som haltar lätt på sitt vänstra framben, frustrerad över att inte få busa och springa..
vi har en matte som brottas med ett svart monster inombords, det går inte att förstå den känslan, skulden man känner då man förorsakat någon skada.. man måste uppleva för att förstå och jag önskar INGEN det !