prärieugglan

Det är märkligt hur man fungerar..
jag har under 11 års tid (efter steloperationen) sovit så lite att det varit smärtsamt att få sova, det är en konstig upplevelse som man frågar sig själv; hur är det möjligt ?

Innan jag stelopererades sov jag bättre, ungefär 5-6 timmar per dygn och då oftast samanhängande sömn
(åt smärtstillande 3-4 gånger per dygn), efter steloperationen har sömnen varit rent ofattbart obefintlig.. dessutom har jag tagit Morfin var fjärde timme dygnet runt, klockan 4,§ 8, 12, 16, 20, 24, .. dygn efter dygn, år efter år..
I genomsnitt har jag sovit 1-3 timmar per dygn och då sällan mer än 20-40 minuter åt gången, har oftast fått 2 eller 3 sovperioder per dygn och med det har jag klarat mig.

När vår dotter föddes för snart 5 år sedan, har jag inte fått sova då jag själv kunnat.. då är dessa 1-3 timmar per dygn som ibland delvis uteblivit, rent plågsamt... MEN jag har fixat det ändå !
Maken har många gånger vaknat till för att hitta mig sittandes på sängkanten sovandes med lillan i famn, för trött för att lägga mig har jag somnat där jag suttit... när man vaknar ståendes - är det dags att inse att detta är ohållbart.
Det var då jag kontaktade läkare och vi ändrade Morfindosen och intervallen så jag får samma mängd men ENDAST var åttonde timme per dygn, det var tuffa månader men det lönade sig att ta den kampen...

Så förra sensommaren började effekten komma och jag har fått börja sova smått bättre...
Jag får nog sova 2-5 timmar per dygn och många gånger kan jag få sova 3-4 timmar sammanhängande sömn, det är så härligt, men också märkligt.. då saknar jag tiden jag haft ensammen i tystnaden på natten och kan känna glädje då jag sover sämre och får min nattstund ensammen i tystnaden- så skönt !!!

Så dessa nätter som den som varit... då man är riktigt genomtrött och beslutar att nu ska vi försöka komma i säng i tid, lägger dottra som INTE vill sova ännu... hon surrar, surrar, hittar på allt för att kämpa emot sömnen i sin kropp. När hon äntligen somnar efter det att jag masserat hennes ben, så tar smärtan över min kropp och spasmerna slår till.. det är bara att kliva upp.
När klockan slår ½ 3 kryper jag till kojs så trött att kroppen skriker.. jag vaknar en timme senare av att Nicole kommer tjavandes förbi vår säng med en kudde i famnen, hungrig frågandes "mamma ! är det morgon".. inombords skriker hela mitt väsen " NEJ ! inte nu, jag vill sova "... medan min mun snällt säger " men lilla gumman, klockan är jättetidigt, pappa har inte ännu vaknat, vi tar lite i magen och så lägger vi oss igen ".
Det visade sig vara et tappert försök, då magen var nöjd och vi just krypit ned under täcket ringde klockan.. jag provade be maken kliva upp och fixa sin matväska och morgon gröten så kunde jag och lillan fortsätta sova.. svaret vart; hon kan väl krypa ned med mig en stund... MEN vår dotter ville inte vara pappas tös på morgonen, hon ville vara mammas.. varvid hon kliver upp med mig.
Innombord pyr en liten irritation, jag fixar matväskan, gröten, rastar hundar, fixar deras mat, fixar mer mat åt lillan och under tiden äter maken sin gröt med en kvittrandes dotter bredvid sig som vaknar bara mer och mer .. jag ser möjligheten att få sova formligen flyga iväg.

Det är då man inser att den sömnbrist man inte får styra över, kan vara outhärdig och att få sova bättre totalt ger också en större förlust då man inte får sova en natt..

Nicole & Findus kramas i sängen...