prärieugglan

Sol och värme.. så härligt, så förfärligt !!!
Märkligt vad det man förut så dyrkat och njutit av kan över några timmar förändras och bli det man nästan skyr som elden..  om jag tänker tillbaka på min barndom, ungdom och dom första vuxna åren, minns jag mig sitta ute tidigt på våren och njuta av den tidiga solen sittandes i snöhögen på ett renskinn.. jag minns sommrar som en härlig stund på stranden med bad, saft och kaka.. jag minns mig här hemma på gården, liggandes spritt språngandes naken och lapade sol, sol, SOL !
Barnen omkring mig har under alla år, kallat mig "prickig korv" eller tydligt talat om att man kan väl inte vara fräknig till och med på läpparna ? men det kan man visst.. jag är prickig och nu dessutom som en stoppad korv. hahaha..
Det har gett många härliga ärliga skratt under åren, man liksom nästan kan höra hur fräknarna "ploppar" fram i solen..
Brun har jag oxkså alltid varit om sommaren, riktigt brun..

Sedan kom dom där timmarna hösten år 2000.. som förändrade min vardag, helt obegripligt och helt oförlåtligt...  
går dessutom aldrig att få ogjort ! Timmarna på operationsbordet då jag stelopererades i del av nacken (c5-c7), det skulle bli min räddning, min förbättring, min länk tillbaka till vardagen och arbetslivet efter då 11 år av ständig smärta som ökat vartefter åren gått och förvärrats av ytterligare olyckor..
Direkt vid uppvaknandet kändes förändringen, svettningar av hela kroppen utom fötterna, frossa av svettningarna och problemet med att kissa märkte jag då jag skulle detta (inget tryck kvar, det är bara sitta och låta det rinna..)
Eftersom, dök andra problem upp i efterdyningarna, som ibland spasmer på nätterna.. m.m.
Det var ju inte bara dåliga förändringar, det 1a possitiva tecknet var att den dimmsyn jag haft i många år, försvann och jag såg klart, huvudvärken och ansiktsvärken var också bättre, vi trodde första veckorna som gått att själva steloperationen hade lyckats förutom dom skador som blivit på parasympatiska- och sympatiska nervsystemet.

Men efter tre månader hemma liggandes helt plant (utan kudde) på säng eller soffa.. så började försämringen komma, smärtan ökade och tilltog vart efter. Vi fick inse att operationen misslyckats och jag försämrades ytterligare...
Under första 6 månaderna fick bara kliva upp för att gå på toa, jag fick halvsitta när jag åt och få hjälp med att tvaga av mig ibland, utöver det låg jag dygnet runt och jag hade anhörigvårdare i ett år som gjorde allt... en upplevelse som var tuff på många sätt men också berikande, två underbara kompisar som ställde upp för mig, tog jobbet  att sköta om mig med allt var det innebar..  för mig var det tryggt att ha två vänner som delade min vardag med allt från att tvätta mitt hår, laga min mat till att klippa mina tånaglar.
Att bli beroende av andra och omvård, var något man trodde skulle hända senare i livet då man nått ålderdom och skröpplighet...

Nu har ytterligare 11 år gått med smärta dygnet runt, men också med den misslyckade steloperationens konsekvenser...
jag flyr solen och värmen för att jag får frysa så, jag fryser sommar som vinter... att ständigt svettas mer eller mindre, att vara fuktig eller drypande blöt är något dom flesta kvinnor och många män får uppleva en period av sitt liv, vid övergångsåldern.. MEN att år efter år, sommar som vinter ständigt svettas så, att ha torra kläder med sig var man går, en väska i bilen i beredskap och om man glömt så får man ibland köpa sig en torr tröja... det är tuffare än vad många kan tro !
Det är min vardag och har så varit nu i 11 år och jag vet att det kommer bestå... tänk er att frysa dessa underbara dagar ? vi har kring +30 grader och härliga sommardagar och jag fryser så jag får klä på mig, fryser på min skuggsida, blir kall av den lilla blåst som är... min termostat är ett minne blott !

Därför sitter jag påklädd i skuggan eller inne, för att jag fryser så !!!!