prärieugglan

Midsommaraftons morgon, jag har varit uppe sedan några timmar tillbaka med besvärlig ländrygg.. maken kliver just nu ut genom dörren med valpen i famn för en tur på skogen och lillan sover sött.
Dagen är fulltecknad och jag gruvar mig lite, vet att kroppen inte orkar... denna känsla är så tråkig, att på förhand veta att det blir tufft under och efteråt, det mesta kommer efteråt och det är i hemmet man gömmer sig.
Att känna så är inte kul alls, att många gånger hellre skippa eller önskan av att skippa olika saker bara för att kroppen är så slut..  jag förstår verkligen dom många äldre som har jobbigt i kroppen av olika problem, som inte vill åka bort, inte vill förändra vardagen, medan dom anhöriga många gånger tycker; men nog kan du väl komma, vi gör så här.. så kommer det gå så bra, vi hjälper till.. o.s.v. MEN DET ÄR INTE SÅ LÄTT !!!

Som tur är har jag fortfarande viljan, glädjen och någon form av måste, kvar i kroppen..
Så nu lägger jag kroppens ovilja åt sidan och plockar fram viljan, ser fram emot att plocka blommor med Nicole och försöka göra någon typ av krans.. att vi pysslar om våra djur, plockar ihop våra saker och flackar runt mellan makens syskonskara och dess familjer med kameran i högsta hugg och ha trevligt tillsammans.
Hans ena syster med make och systerson med dotter har kommit upp från skåne, invaderat hos bröderna med tillfälligt boende för att avnjuta ett antal dagar tillsammans med trivsamheter, god mat och säker en del dryck..
Det blir intensiva dagar med många familjemiddagar, trivsamt surr och vi kommer nog alla njuta av våra två flickor,
Nicole och Vera som leker och pysslar...

En bild från midsommar 2008 sill lunch hos KA & Kicki..