prärieugglan

Jag har nu gjort en sak jag ångrar...  det var i måndags, jag visade Nicole att det fanns en reservtutte kvar i ena jackfickan. Hon tittade med stora ögon och omgående kom frågan "mamma, får jag smaka".. jag min dummer tänkte inte långt utan kort; kan va kul att se vad hon gör så här efter 6 månader sedan hon över ett byte mot ett akvarium på juldagen slutade och inte gråtit mer än några minuter 1a kväll, då frågade hon "mamma, när ska jag få en ny tutte" och jag svarade "när du fyller 7 år får du en ny tutte om du vill"... efter det har hon någon gång då och då frågat "mamma, när fyller jag 7 år ?"
INTE en fråga efter tutten, inte en tår efter tutten, så jag tänkte inte...

Nicole smakade glatt på tutten och frågade om hon fick ha den i bilen eftersom vi var på väg till Boden, jag sa NEJ och tog tutten. Det var inte mer med det... sedan kom reaktionen på onsdagkväll;
vi hade lagt oss lillan och jag för att läsa en saga, efter någon minut började lillan att gråta.. jag frågade förvånat "men gumman, vad är det ?" och då brast alla fördämningar. Hon grät, hulkade, kved, skrek, bönade, hotade och tog till allt hon kunde för att få TUTTEN !!!! under nästan en timme, det var så smärtsamt att se hur fruktansvärt mycke hon i tysthet har saknat tuttis och hur förtvivlad hon var.
Pappa var under tiden i rummet bredvid, lillan var gråtandes och frågade pappa också om hon kunde få tutten, när hon fick NEJ av pappa också grät hon så hon skakade, efter att låtit henne ha sin sorg och jag under tiden brottades med mina känslor att inte vika från beslutet så lyssnade hon på mig, jag berättade om att det finns andra sätt att få roheten i kroppen... det slutade med att "hjärtebrum, brum brum, kisse" fick dela sängen och skrattet kom åter. Efter några minuter avslutade Nicole med att glatt säga "mamma, jag saknade aldrig tutten, jag bara lurade dig... "  Gömt och glömt !!!
Jag läste sagan klar och bredvid sov lillan så sött...  jag pustade ut med en erfarenhet rikare, ångrade min dumhet och svor att tänka mer.