Prärieugglan & Nicole på resa ..
Den 29 juni åkte Nicole och jag söderut för att köpa en kattunge i Tingsryd, ett äventyr från torsdag till söndag.
På torsdag kväll droppade vi in hos storebror Mikael och hans Mia, det blev några timmar med trivsamt surr och god mat innan vi kröp till kojs i husbilen deras.
Tidigt på fredag morgon fick jag ropa grattis över gården när Micke vaknat, han fyllde 60 år 🥳
Vi käkade frukost och sedan togs farväl med stora kramar, Nicole och jag drog in till Sundsvall och spelade Pokémon en stund innan vi drog vidare söderut.
Ett stopp i Stockholm för att köpa en enhands kikare som PE bokat via Blocket, det gick bra och vi fortsatte genom stan med skräckblandad förtjusning.
Sent på kvällen körde vi in på gården hos Bengt strax utanför Kalmar, där kom vi till dukat bord med lasagne och det satt fint i våra hungriga magar.
Lördag morgon kikar vi runt hos Bengt, spelar lite Pokémon och käkar frukost innan vi drog vidare till Tingsryd för att köpa lille Grim.
En underbart söt storfots kattunge som fann sig tillrätta i baksätet med Nicole, där låg han så förnöjt nästan hela vägen.
Vi körde nonstop hemåt med bara ett stopp så att jag snabbt kunde springa in och köpa lite prinskorv och dricka, ett toa stopp hos Lenita i Timrå och en vilopaus på tjugo minuter då jag rensade skallen med lite Pokémon på en badplats någonstans.
Söndag morgon vid 8a tiden rullade vi äntligen in på gården efter en 290 mil lång biltur för att hämta hem vår lille Grim.
Prärieugglan har ny mobil
Idag hämtade jag den nya mobilen, en Sony experia 1IV som får ersätta min Huawei P20 pro som fått slita hårt i 4,5 år.
Det är alltid kul att pilla igång dessa smarta enheter och se nya finesser, så nu fortsätter jag några timmar till med inloggning av olika appar ...
Tråkigt inlägg, men det första jag skriver med nya mobilen
Prärieugglan ser tillbaka ..
Åren springer iväg, sitter och ser tillbaka i blogg historiken. Denna dag tänker jag alltid på svågern som omkom i en motorcykel olycka och kan nästan spela upp händelsen som jag inte sett, men så tydligt fått återgett av dom som såg. Det har gått många år med massor av både glada och tråkiga händelser, Molle och Findus har lämnat oss, Echo och Lucifer har flyttat in med massor av glädje, två år med Covid pandemin och allt det fört med. Vår dotter som mått och fortfarande mår dåligt, även om det är bättre så önskar man inget mer än att kunna hjälpa och att allt ska bli bra. Nu väntar skolavslutningen snart och grundskolan är ett minne blott, gymnasiet står för dörren och än är det några veckor tills hon får veta om hon kommit in på den linje hon helst vill gå. Estetiska programmet Gamedev i Boden ...
Det har oxå snart gått ett år sedan vi miste älskade makens storebror, en tid med ett tomrum så ofattbar att det inte finns ord. Ett minne som så tydligt är fast etsat, då vi alla fans på plats medan kampen om att försöka rädda pågick ända tills ambulansen lämnade bara tomrummet kvar.
Det är 15 dagar kvar till årsdagen och kanske kan tårarna få rinna då ....
Prärieugglans familj tog ett sista farväl ..
Lördag den 12 juni klockan 10 ..
Det har nu gått 27 dygn sedan det ofattbara hände och vi samlades till ett sista farväl vid en minnesakt i kapellet på skogskyrkogården, det var ett vackert och stämningsfullt avsked med 3 låtar han gillade, minnen och tårar, underbara vita blommor och några kaktusar vid ett foto på kistan, där var familjen och dom allra närmsta vänner han hade och dom från familjen som inte kunde närvara på plats följde minnesakten över livesändning. Det gör så vansinnigt ont att se min älskade make sörja sin storebror, se och känna den smärta som river i hans hjärta. Jag sitter mellan honom och vår dotter och håller hans hand, den kärlek som strömmar genom oss ger trygghet och jag törs inte tänka på den dag någon av oss sitter ensam kvar och bara önskar att få hålla den andres hand .. och när mina tårar rinner tyst känner jag vår dotters hand som sluter sig om min
Det är en sådan tomhet i kroppen, ett stort svart hål och fortfarande har jag inte klarat av att riktigt gråta. Det känns som om jag gråter så måste jag erkänna att han inte kommer tillbaka, att han verkligen är död ...
Vila i frid 🌵 vi kommer alltid minnas och sakna dig
Prärieugglans familj sörjer ...
Idag hände något så tragiskt och smärtsamt att vi inte kunnat ta till oss det ännu, makens storebror slets ifrån oss helt oväntat.
På en gammal åkermark vid en skogsdunge där fåglar kvittrade, stannade hans hjärta där dom gick tillsammans nästan alla byns män för att besikta väg, diken och avrinning.
Allt gjordes rätt, tillsammans kämpade dom alla för hans liv tills ambulansen kom och tog över. Chockade med hoppet kvar åkte vi hem och försökte förstå, väntande på besked, önskade och bad att vi skulle få honom tillbak.
När sedan samtalet kom blev bara tomheten kvar, nu går vi här hemma som i ett vacum med smärtan som isar genom kroppen och ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Du kommer alltid saknas oss 💕
vila i frid !
Prärieugglans pappa kom hem näst sista dagen på året ..
Har helt glömt att skriva ...
Lättnaden efter att pappa fick komma hem på onsdagen den 30 december var stor, sedan har dagarna gått fort.
Marino hämtade honom på sjukhuset och hjälpte till över isen till holmen, det var högvatten och med ispiken kunde dom finna säker väg, hoppa över en råk och komma iland till mammas lättnad. Så himla skönt att det fick gå så bra ...
På nyårsafton snöade det igen och PE var med Echo på skogen och sladda spåret, jag skottade lite snö och sedan intog jag ryggläge med rätt att sova lite. Nicole spelade på datorn och ritade, sedan fick hon öppna den försenade julklappen som kom i postlådan tidigt på morgonen, det blev en glad tjej över "Denki" postern. Vi skålade in det nya året med cider och såg film in på 2021
Gott nytt år !
Så började nästa år med rejäl sovmorgon som vi kryddade med några timmar med filmer, väckte dottra klockan 11 men hon fick somna om och vakna när hon ville - klockan 14 kom hon ner från loftet.
PE skottade det värsta som infarten och fram till garaget medan jag gick med Echo, sedan startade jag ett mjukkaku bak på 1,5 liter och älskade maken skottade stora taket där nere (det var 35 cm) för andra gången denna vinter.
När jag gräddat klart var det sent, skönt att kunna slänga fram rester från förra årets sista middag och käka som detta nya årets första käk ...
Kvällen tillägnade vi filmernas värld och nu sitter jag här i natten och skriver, klockan är 03:35 och det är dags att försöka sova ...
Prärieugglans pappa ..
Vi har fått lite info om pappa från sjukhuset, han har genomgått en kranskärlsröntgen och samtidigt fått ett par "stenter".
Han ska gå med någon hjärtläsare över natten och sedan avgörs om han ska flyttas tillbaka till Kalix lasarett eller stanna i Sunderbyn, eftersom det är högvatten vid Björkholmen så försvårar det möjligheten att få hem honom närmsta dagarna.
Mamma klarar sig bra där hemma, hon har skottat blötsnö och håller gångarna öppna, burit in ved och eldat i bastun så inte vattnet ska frysa.
Här hemma har jag fyllt upp mat åt småfåglarna, skottat altanen och limmat sofflocket som ska kläs om. Maken har stökat i snickeriet och håller på att skapa ordning, monterat väggskivor i baracken och skottat av släpen.
Dottra har spelat på datorn, poppat musik och tecknat. Hon har haft en hel del huvudvärk senaste tiden och ikväll började yrsel helt plötsligt ..
Kvällen avslutades med familje mys, vi såg två filmer.
Prärieugglans pappa dålig ...
På förmiddagen ringer mamma och jag hör direkt på hennes röst att något har hänt, hon berättar att pappa just åkt med ambulans ...
Hjärtat stramar åt och rädslan befinner sig där direkt, ändå känner jag ett lugn och intalar mitt inre att det måste gå bra. Mamma berättar att han redan kvällen innan var slut efter ha kämpat med pumpen som han inte fick igång, för att kunna börja spola isväg.
Tidigt på morgonen var han ute i verkstaden för att försöka få igång pumpen och kom instapplande, mamma hade sprayat nitrospray men då det inte gett effekt ringde hon efter ambulans.
När ambulansen kom och han fick syrgas så lättade det lite, varpå resan mot Kalix sjukhus tog fart.
Jag åkte ner till Boden och handlade då vi var helt utan mjölk, på vägen hem ringde jag mor och frågade om hon fått besked från sjukhuset, eftersom det är pandemi med corona virus så får inga besökare komma till sjukhuset.
Hon hade fått veta att två av dom tre hjärt proverna hade haft bra resultat och dom väntade det tredje provsvaret innan dom kunde ge besked, men det kändes väldigt bra att pappa var bättre och under uppsikt.
Både lillebror och mellanbror var hem till mamma och hjälpte henne att fylla bränsle till dieselvärmaren i stugan och fylla upp bränsle - samt visa hur elverket fungerar, dom hackade loss båten och drog upp den på land.
Senare på kvällen ringde mamma och och berättade att det tredje provsvaret hade varit något förhöjt, varpå pappa får ligga kvar på observation över natten och att tre nya hjärt prover ska tas på morgonen.
Nu är klockan snart halv två och jag ligger i sängen och skriver detta, en malande oro finns där långt inne i hjärtat, men jag försöker stänga den dörren och bara hålla tummar och tår ...
Tro, hopp & kärlek ❤️
Prärieugglan med familj kollar på valp ...
Där förälskade vi oss i den ena av dom två valbara valparna och träffade väldigt trevliga uppfödare, vi hade turen att få den valp vi önskade "Echo" Wild Northern's T-mörkö.
Eftersom det var i Finland så krävs rabies vaccination vid 12 veckors ålder och sedan ytterligare tre veckor innan vi fick hämta hem honom.
Under dessa 15 veckor var vi dit fyra gånger och glädjen var enorm när Nicole och jag körde hemåt, trots att Echo mådde dåligt och kräktes i Haparanda.
Tiden har gått vansinnigt fort från det att Echo kom hem, träffade bägge katterna och klev in i familjen.
Det var några skakiga månader med orolig mage och kraftigt illamående vid bilåkning, vilket ställde till problem under första hösten med träningen av skogsvana och intagning.
Eftersom Echo kräktes efter någon kilometer så kom vi inte ut på jaktmarken utan en helt slut och illamående jycke som inte orkade färdas, vi fick ta hjälp av skonkost och vänta in en stabilare mage innan vi under våren och sommaren - 20 återupptog bilträning.
Echo har blivit en underbar hund med ett otroligt sinne, en trofast kamrat och under hösten - 20 har husse fått fälla några orrar och Echo har nu inga problem att åka bil.
Snart är året 2020 slut och vi ser fram emot ett nytt år med våran ljuvliga hund, massor av bus och mysiga stunder.
Prärieugglans familj pimplar ...
Lördag den 13/4 - 19
Klockan 05:18 vaknar gubben, jag har varit vaken nästan hela natten och kollat till båda värme källorna, sett på himlavalvet
\n05:30 går gubben ut och börjar borra upp hål i isen, både nya och gamla.
\nNicole sover som en stock medan vi tar en smörgås och gubben går ut och börjar pimpla, första timmarna nappar inget och vi pratar om att kanske byta ställe senare. Jag stannar i arken med dottra medan hon sover, passar på att pimpla i hålet som är under luckan i golvet och får upp en riktigt fin röding.
\nVi väcker Nicole och käkar lite innan vi alla fattar pimpelspön och kränger på maggot, ömsom tappar och ömsom drar vi upp röding och några lakar ...
\nEmellanåt går Nicole in i arken och värmer sig och spelar på mobilen, medan vi kämpar på med fisket.
\nMittidan kommer Mats och Anders från Kvikkjokk och tillbringar dagen på isen pimplade röding, pelletsbrännaren plockas fram och PerErik steker hamburgare som smakar gott och värmer kistan.
\nNär klockan närmar sig fyra på eftermiddagen är jag helt slut och vi packar ihop, säger hej åt våra vänner som fortsätter att pimpla och lämnar magasinet med vårt ekipage med skoter, arken och kälke ...
\nNöjda med fisket, då vi har 18 rödingar med oss hem !
\nEfter bara en liten bit börjar skotern gå dåligt, den växlar mellan att bara gå på en cylinder och två. Vi får till slut stanna och pröva slå av och då går skotern bättre ett litet tag sen börjar den gå dåligt igen, vi tar oss tillbaka till parkeringen i sakta mak och lastar allt på släpet och i bilen. Lättade över att vi kom hela vägen tillbaka men oron över vad som felar skotern grusar vårt inre, hoppas att det bara är tändstiften som är dåliga ...
Tidig morgon ...
Arken och skotern ...
Vårat tillfälliga hem ...
Nicole dragit upp en röding ...
Nicole pimplar ..
Skotern och isborren ...
PerErik steker hamburgare ...
Nicole får hjälp att ta lös en lake som slukat blänket ...
Eftermiddag och vi har packat ihop ...
Skotern är lastad och arken spelas upp..
18 rödingar ...
Prärieugglan sover i arken ...
Vår resa börjar kvällen den 12/4 - 19
Klockan är 00:38 och tystnaden på magasinet är total, helt vindstilla ute, mörkret ligger som en kappa runt skoterarken där älskade maken och vår underbara dotter ligger och sover. Jag hör bara lågan i gasolkaminen som värmer oss innanför tältduken, det är premiär turen för dottra och mig att sova i arken medan maken har varit uppi fjälls en gång tidigare och övernattat i arken med kompisarna Anders och Mats.
\nGårdagen vart intensiv efter Nicole slutat skolan och vi kommit hem, plocka fram det vi behövde och packa. Som tur var hade gubben lastat skoter, arken och kälken på släpet och samlat ihop det mesta och lastade in det och dom kläder, sovsäckar och annat jag plockat ihop i bilen medan jag stekte köttfärssås och kokade spaghetti.
\nNicole var lite osäker på hela grejen med att åka skoter, sova över i arken och risken att magen skulle bråka. Men det verkade släppa då vi kommit fram med bilen vid dammen och lastat av allt från släpet, kopplat ihop skoter, arken och kälken som fylldes med dom saker vi tagit med.
\nHela lilla familjen entrade skotern och gubben körde över magasinet och vi ställde upp arken i den sena kvällen strax efter vi kört förbi sitoälvens utlopp, där hade älskade maken varit helgen före och pimplat med Mats och fått en del röding.
\nSå efter vi riggat upp vårt tillfälliga bo och ätit en smörgås, kröp vi ihop i och under sovsäckar ...
\nEndast mamma är vaken !
Framme på parkeringen och lastar av släpet ... Klockan är 21 den 12/4 - 19
Nicole påklädd för skotertur ...
Ekipaget klart för start ...
Klockan 22 och vi är framme på magasinet där vi ska bo ...
PerErik borrar upp pimpelhål som blir inne i arken ...
PerErik ställer upp arken ...
Prärieugglans mor åter hemma ...
Det var en lycklig far som redan dagen efter han kört in mor till akuten i Sunderbyn, fick hämta mor från Kalix sjukhus som hon fördes till på kvällen innan. Men bra information, mediciner och kommande besök med stroke teamet inplanerat, åkte dom hem till lugnet på holmen ...
Medan alla vi barn med familjer andades ut och kände glädje ...
Prärieugglan orolig över mor ...
Nu är det länge sedan jag skrev och mycket har hänt ....
Igår den 26 mars ringde min älskade far och talade om att han fått köra älskade mor till akuten på morgonen, hon hade tappat syn på bägge ögonen och bara sett honom som en skugga utan ögon. Far förstod att det var viktigt att åka in och det var tur, då mor som även har början till gråstarr på bägge ögonen och trodde att det var det som blivit sämre...När dom kom på akuten så hade dom tagit emot på en gång och efter flertalet prover, tester och datortomografi så stod det klart att det var en liten tia och en viss rädsla fanns oxå över något kärl i nacken. Syskonskaran ringde runt och Marino som jobbade i Luleå var snabbt på akuten och hjälpte far, lämnade telefon nummer åt mor som inte hade sin mobil med och fick tydligt besked åt oss alla. Jag var i Hednoret och fotade svanarna som setts där dagen innan, hämtade Nicole då hon slutade 14:20 och åkte hem. Vi åt och sedan åkte jag ner till mor som nu var allena på akuten efter att far och Marino åkt vid fyra tiden, när jag kom dit var mor på röntgen av nacke och hals. Så jag väntade på hennes säng tills hon kom gåendes med en sköterska vid sidan, medan vi väntade på svar från läkaren så surrade vi så där lagom mycket. Synen hade blivit bättre men det var en trött och även hjärntrött mor som var hungrig, bara ett glas saft hade hon fått innan sista röntgen sedan hon åt frukost ...
Läkaren kom kvart över sex och talade om det vi hoppats på, det såg bra ut i nacken och mor skulle strax få flyttas till Kalix sjukhus för fortsatt övervakning i 48 timmar då det finns en ökad risk för ytterligare blödningar närmsta dygnet. Lättad ringer vi till far som är hemma på holmen och sedan kramar jag om min älskade mor och åker hemåt medan jag ringer Nicole, älskade maken och mina bröder och berättar .... 💕💖
Själv har jag haft egna äventyr dessa tre första månaderna på året, en kort sammanfattning ...
Det började med fruktansvärda smärtor i vänster lunga och ambulans till akuten, fel diagnos och smärtlindring. Ytterligare dagar med en obeskrivlig smärta och tilltagande andnings besvär innan jag åter är på akuten via hälsocentralen på remiss för röntgen av lungor och bröstryggen - misstanke om propp i lungan och eventuellt diskbråck i bröstryggen. Det visar sig vara lungsäcksinflammation och lunginflammation och jag får en dunder antibiotikakur och fortsatt maxad smärtlindring och blir så småningom bättre ...
Innan influensan slår till och jag däckar i orken och hostar illa, vänstra lungan kämpar och jag tuffar igenom det hela och vi sätter oss på nattåget en fredag kväll ner till Stockholm för att kolla på en bil ...
Bilköpet blir av, en Volvo XC70 D4 AWD och hela lilla familjen börjar resan hemåt på lördag mittidan med ett stopp på Naturhistoriska och kollade på dinosaurier och andra uppstoppade fåglar och djur samt fotoutställningen som visas med naturfotografer från hela världen.
PerErik kör bilen från Stockholm till Sundsvall där vi stannade till på Kinarestaurangen och käkade super gott, pratade med ägaren och fick höra hur familjen hade det ...
Sedan tog jag över och körde resten, vi rullade in på gården klockan fyra på söndag morgon och gick och la oss.
Tre dagar senare slår det till igen, ischias smärtor vänster ben, över låret och smalbenet och tilltagande i ländryggen och efter ökad smärtlindring på inrådan via 1177 och försämring till den grad att jag inte kunde lyfta benet, inte ligga överhuvudtaget - så åkte jag till hälsocentralen och min läkare bedömde kraftigt ryggskott med inflammerad ischiasnerv och smärtlindringen anpassads ytterligare. Sjukgymnasten vare kunde eller vågade röra i det hela då jag inte kunde ligga överhuvudtaget, tacksam över att jag kunde sitta emellan det jag vandrade... Viss risk för diskbuktning eller diskbråck och jag fick remiss för MR röntgen, det väntar jag på ...
Efter tolv dygn utan att kunna ligga så har det blivit bättre, nu kan jag både ligga på sidan några timmar och på rygg kortare tid. Ischiasnerv smärtar inte hela tiden, bara ibland men jag är kraftlös i benet och har inte full kontroll. Smärtan i ländryggen kvarstår och jag tar det försiktigt ...
Så har mina tre första månaden varit ...
Prärieugglan med familj på kalas ...
Den 3e februari samlas vi hos Annica för att gratta henne i efterskott, det är vi, KA och Kicki, Nicke, Britt-Inger och Krister. 
Alla snusar på Yoko och klappar om Meija, gullar med den lilla som skruttar runt ömsom busig och ömsom sökandes trygghet kring fötterna ...
Annica bjuder på smarrig lunch med både köttfärspaj och kycklingpaj med massor av sallad och grönsaker, det är jätte gott och medan vi surrar så kommer Yoko till ro och somnar på bädden ...
Vi avviker tidigt för att gå på bio som börjar klockan två, det är "Röjar Ralf kraschar internet" vi ska se .. Efter nästan två timmar med massor av skratt åker vi tillbaka till Annica för att äta tårta med dom andra, super gott !
Yoko vaknar och snart är det full fart ...
Prärieugglan följer med och hämtar valpen "Yoko" ...
När Annica skickade ett mms och berättade om blandras valparna hon sett till salu på Blocket, dom fanns i Piteå och var leveransklara i början av februari ...
Hon var så sugen på ena tikvalpen och undrade vad jag tyckte, svaret var enkelt - följ ditt hjärta och magkänsla.
När sedan dagen stod för dörren, lördagen den 2a februari så körde jag UPen åt Annica och Meija .. Med adressen i Google Maps så var det lätt att hitta och vi kom dit strax innan den första valpen lämnade familjen, en söt hane som liknade fadern. När alla papper var ifyllda och all information om den lilla tikvalpen som Annica valt, var klart - så tackade vi för oss och entrade UPen för att åka tillbaka till Annica ...
Annica med Yoko på väg från Piteå ...
När vi kom hem till Annica så gick vi en kort promenad med Meija och Yoko för att introducera dom på neutral mark, det gick över förväntan ...
Väl inne i huset så fattade Meija det hela och blev både lite förskräckt, sotis och uppgiven men ändå fanns en nyfikenhet som förhoppningsvis ska räcka ...