prärieugglan

Igår knep rädslan om mitt hjärta i någon sekund när älskade maken ringde och bad mig komma, då han kört på en älg .... När han sa att det gått bra, släppte greppet om hjärtat och jag tog bilen och åkte ... Att sedan komma fram till olycksplatsen och se hela fronten total kvaddad, då inser man snabbt att han haft en otrolig tur ... Tacksam över kollegor och vänner som är på plats och hjälper honom att tömma bilen och ta hand om alla verktyg, så vi kunde åka hem och bara ta det lugnt ... Nicole var hemma medan jag åkte och hämtade PerErik, när vi kom hem berättade vi vad som hänt men visade inga bilder. Detta för att inte skapa en massa oro och drömmar och låta natten passera .. Det var svårt att somna igår, tankarna snurrar runt och jag lyssnar på min snarkande make och vår nu förkylda dotter som snarkar och rosslar bredvid och den kärlek jag känner är obeskrivbar 💖💖💖 Nu på morgonen åker han in på vårdcentralen för koll och jag la in på fäjjan vad som hänt efter att våra nära hade fått veta först, vilket resulterade i att massor av meddelanden ... Tack för all omtanke och kärlek, PerErik har verkligen haft tur, änglavakt eller något, någon som skyddade vid denna smäll ... När Nicole vaknat på förmiddagen och fått inhalera mediciner för sin besvärliga hosta och slem i luftrören, visade jag henne bilder från olyckan så hon bättre skulle förstå vad som hänt och viktigast ... vilken tur pappa haft. Han har varit till läkare och allt ser bra ut, lite öm och kanske stel om nån dag ... Vi är så otroligt tacksam att det har gått så här bra, även om man är medveten om hur skört livet kan vara ... så blir påminnelsen så smärtsamt verklig 💖💖💖

Sitter här och snorar med feber i kroppen, huvudvärk och blöder näsblod då och då ... På lördagen började jag bli krasslig medan älskade maken varit riktigt förkyld sedan tisdag kväll, med eländig hosta, febertoppar, brännande i bröstet och snorig. Tösen blev orolig i magen på tisda kväll och onsdag morgon slog magsjukan till och hon blev hemma från skolan onsdag och torsdag. På fredagen den 10de åkte jag och Annica ner till Luleå för att kolla på en Ww UP som hon väldigt gärna vill köpa, sedan bjöd hon på lunch på Coops restaurang på storheden. Maten var super god, jag njöt av varje tugga Janssons frestelse och Annica åt någon vegetarisk gratäng ... sedan var vi på Cervera och köpte en present till Kicki som fyllde 60 år just denna dag. Nicole var på skolan och vart jätteglad då hon fick följa med Yuna som fyllde 11 år samma dag, efter skolan en timme. Lördag den 11 november var firandets dag ... mittidan var vi till Nicke som fyllde 56 år och käkade tårta, sedan skulle vi till Bygget och fira Adam som fyllde 3 år onsdagen den 8 ... men då jag hade feber så valde vi att ta det senare under veckan och var hemma och vilade i stället.' Nicke och Annica bjöd på en smarrig middag med kanadaggås, potatisgratäng och en ljuvlig sås som vi avnjöt och direkt efter det körde jag ner Nicole till Yunas kvällskalas med film och godsaker, det var sju tjejer och så Nils som samlades klockan 18 för tre timmar med skratt och lek ... jag svängde in till stan och handlade på Coop innan jag vände åter mot byn för att fira Kicki i efterskott med dom andra. Stannade till på bron i Bredåker och fotade ett magiskt sken innan snön började falla, stannade till hos Nicke där dom andra väntade och sedan åkte vi ner tillsammans till Kicki och KA där oxå Jonna, Magnus och Liam var och käkade smörgåstårta surrade och smaskade i oss vanlig tårta.. För att sedan hoppa i bilen igen för att hämta Nicole som skulle vara klar på kalaset vid nio på kvällen, stannande till och fotade speglingar i älven på norra sidan och det var tur. För när vi åkte tillbaka så vräkte snön ner. Åter hemma slog vi på tv och myste medan vi väntade på att pappsen skulle komma hem från firandet av Kicki ... Söndagen var jag febrig och tack och lov var gubben något bättre även om han fortfarande är regält förkyld så finns nu hoppet att det är på rätt väg ... Vi hjälptes åt att montera ihop presseningsgaraget vi köpt till båten innan vi tog kaffe och fika hos Nicke och Annica mittidan, eftersom jag började blöda näsblod så förberedde PE det sista medan jag vilade en stund innan vi hjälptes åt att få upp presseningen och det blev jättefint. Gubben startade skotern och drog upp arken och nilapulkan som bägge fick plats i båtgaraget, vilken lättnad ... Vi avslutade farsdag med en middag och Nicole hade gömt presenter, en återkommande dock ny varje gång är en "BERGLIN" bok som vi vet uppskattas och så fick han en citronspray mojäng som man monterar direkt på färska citroner ... och efter det en efterrätt med mango, stekta bananer, choklad och glass ... mums så gott Måndag är det nu och jag sitter här ensam medan älskade maken är på jobbet och vår älskade tös på skolan, jag har feberfrossa, svettas och blöder näsblod till och från, börjar vara hungrig och har stått i köksfönstret och kollat på tre söta ekorrar som käkar vid häggen. En grå, en grå-brun och en röd-brun ...

Efter en sommar och höst som varit tung på många sätt, så ska jag nu försöka skriva ner lite hur jag känner och mår, vad jag och familjen gör, blandat med en massa tankar och ideer .... Har mer vätska i mina lungsäckar och det förklarar varför det är så tungt att andas och varför kroppen inte får syre och kraft, helt enkelt vansinnigt frustrerande och samtidigt lite oroväckande .. eftersom dom fortfarande efter mer än 8a år, inte riktigt vet varför och då det nu försämras så vill jag helst få en behandling som fungerar, så jag inte blir ännu sämre och med det går upp ännu mer i vikt och den negativa spiralen tar över. Jag har fått veta av min reumatolog läkare att jag har flera markörer från ett flertal olika autoimunasjukdomar och att ökad dos på medicineringen borde vara gynnsamt, eventuellt kan det bli perioder med kortison för att torka ut lungsäckarna. Att förslitningsskadorna i ländryggen och si-lederna kräver muskulär stabilisering och träning, att den nästan obefintliga saliven förstör tandhälsan och jag får intyg för bidrag till underhåll av tandhyginist. Just nu har jag ingen gnista, det känns tungt och motivationen är obefintlig, ändå sover jag betydligt bättre än tidigare och tycker det ska ge kraft ... orkar jag inte skriva mer, återkommer !!!

Den första Maj kommer alltid att påminna om den dagen som vi förlorade Sölwe i en MC olycka under Majrundan 2016, ett år har nu gått och jag tänker på honom nästan varje dag ... Det gör så fruktansvärt ont i hjärtat och jag kan nästan se olyckan spelas upp framför mig, jag ser hur han ler och hälsar till människorna som står bredvid vägen och vinkar. Jag kan känna hans glädje, han hade längtat efter den årliga gemenskapen som det är i Majrundan och att köra med både vänner och likasinnade. Det berättade han dagen före då vi stannade till och surrade ute på gården vid hans mc som han hade varit ut och testkört, han såg verkligen fram emot att köra .... Flera gånger i veckan kör jag förbi där olyckan skedde och jag ser han vinka, jag uppfattar bilen och sedan smällen om och om igen ... jag vet inte om det är det jag fått berättat som gör att jag upplever det så starkt eller ? Sölwe, du kommer alltid finnas i våra hjärtan och vi håller minnena vid liv tillsammans i familjen och bland vänner